nattansikte

Redan som tolvåring lärde jag mig hur man bryter ben med sina tänder.
     En kapsel. Den tas upp, studeras och glider genom strupen. Landar och går itu. Med cigaretten i mungipan, rökens fingrande om mina lungor och kroppen mot den hårda golvytan silas jag genom mig själv. Börjar vid tår och kryper längs hälsena, griper sin näve om knäskål. Hjärnan är mest svårsilad, trögsilad. Går några minuter i övertid.
     Jag sitter på vardagsrumsgolvet och röker, sett uppifrån. Jag är en sån som aldrig dragit mig inåt, men heller aldrig utåt. Jag har alltid helt naturligt svängt åt höger.
     Ett vardagsrum är aldrig ett vardagsrum utan möbler. Det är möblerna som ger rummet dess namn. I mitt vardagsrum finns följande: ett bord, en telefon, en trästol, en sänglampa placerad på hörnyta, ett skåp, en klädhängare, en sax, en hög med pappersark. I det här rummet är det inte mina möbler som gett rummet dess namn; utan jag. Ett vardagsrum är helt naturligt det som ligger till höger om hallen.
     Slutsats: jag sitter på vardagsrumsgolvet. Golvet är trä. Det finns en sax i min hand som jag anser är mycket klokt konstruerad: det går att klippa i pappersark med den. Änglarna blir hackiga, ojämna, ligger där på golvet med kropparna fulla av bucklor. Men sedan är det bara sådana änglar jag känner till.
     Röken slår och slår mot väggarna och taket; jag tar en till. Kapslarna förbrukade, burken ligger vit och tom som de flesta vänner jag haft genom åren. Inte kom jag någon vart med dem heller. Men röken, den är mig alltid trogen.
     Utanför är himlen böjd av sömn. Innanför sitter jag och klipper änglar. Jag är konsten som rymt sin tavla. Jag är honomfiguren.
     Detta är mitt nattansikte.

01:04

Flicka kan inte sova. Taket är en mörk skosula. Hennes händer darrar inte nu men de har gjort, hennes kropp skakar inte längre men skälvningarna finns kvar som små mönster i ansiktet. Hon kan inte blunda. Hon kan inte sova. Världen är för stor för det. Och fast hon har vuxit är hon fortfarande för liten. Fast hon inte skakar längre än hon fortfarande inte helt stilla.
     Hon ligger och blinkar i kolmörkret och vet att det är såhär lungorna måste känna sig. Helt instängda bakom tung bröstkorg, en fast bur av revben och hud. Ligger och trevar efter syre, efter balans. Precis som hon. Det enda som egentligen syns är det bleka fönstret. Hon stirrar på det, stirrar tills ögonen borras av nålar som smälter och smetas ut. Nallen trycks av händerna, pressas mot bröstkorgen. Revbenen hävs och buktar, för stora för kroppen. Hon blundar inte.
     Mamma och pappa delar vin och cigaretter på balkongen för det är en ljusgul sommarnatt. Hon sin vita kofta, han sin gamla kavaj. Hon kan se det: hur stolarna är sammanfösta och hur de har varandras händer om varandra, varandras ögon utåt som om natten ska betraktas och förnekas. Hon vet hur de förnekar. Hur åren har krupit i deras hud och blåslagna ådror, gjort dem gamla. Hon vet. Hur de inte förstår. Hon ligger här inne och vet om tyngden av världens egentliga storlek, dess grusgångar och murar. Hon ligger här inne och kan inte sova för att hon vet. Men mamma och pappa delar vin och cigaretter, de är gamla. Och de förstår inte.
     Fönstret är det enda som syns, hon försöker se på det utan att stirra. Bakom glaset står mormor och lyser. Hon vinkar.
     Nålarna kommer tillbaka och trängs om utrymme i hennes små ögon. Taket är en mörk skosula, och bakom fönsterglaset står en lysande mormor och vinkar. Så flicka kan inte sova.

förlust

När jag drömmer blixtrar det, och glimrar:
     Min kropp står på taket av ett grått höghus, sett uppifrån. Står som en lyktstolpe med tårna precis över kanten. Nedanför: levande bilar och vägar och ljus. Ovanför: moln och nyans och tryck, som en rörelse. Omkring: den hårda vinden.
     Kanske borde de inte – men sommarfärgernas gråskalor får mina händer att skälva efter en cigarett. Kanske borde de inte, men det är bara det, att, någonting får mina ben och mitt hjärta att vilja samarbeta. Benen instinktivt: måste stanna,  måste stanna! Hjärtat: samma sak.
     Även jag har en inbyggd självbeskyddelseinstinkt i kroppen. Även jag. Det tillhör den mänskliga naturen att streta emot, att inte vilja tippa över kanten.
     Det kan vara en korp, eller en örn, eller en hand. Meningen är att jag inte ser, vad det är, lämnar mig bara att ana. Av egen erfarenhet drar jag slutsatsen att det är någonting med vingar.
     Denna karaktär av något slag med vingar – de kan vara svarta, eller vita, eller blå – passerar min kropp som står på höghuset, och är sedan utom synhåll.
     Så känner jag, efter flera minuter in i drömmen, medan korpen, eller örnen, eller handen, passerar mig och rubbar grunden i mig, och mina armar faller ur mig och ner för den gråa betongväggen, att det faktiskt inte bara är min kropp som står här, utan att jag faktiskt är i den.
     Det kommer som ett slag i mittpunkten när armarna träffar asfalten.

När jag vaknar känns mitt ansikte som en del av golvet. Jag måste slita ordentligt för att den fuktiga huden ska lossna från träet. Händerna har greppar varandra bakom ryggen. Som om det skulle hjälpa armarna från att inte falla ur mina axlar.
     Jag vänder mig om på rygg – kroppen blixtrar och glimrar – och ställer mig upp. Änglarna ligger fortfarande på golvet. Men morgonen har kastats som en filt över natten och trycker sig mot fönsterrutorna.
     Jag tar upp dem och lägger dem i skåpet.

02:17

I sten:

Hon var en ängel med händer av glas
Blev därav från himlen kallad
Ty det är där hon hör hemma, sa vi
Trots att vi alla ville, och vill
att hon ska falla tillbaka ner till jorden igen,
tillbaka ner till oss

Flicka minns när hon var mindre, de långa kvinnorna med stora leenden som böjde sig ner till hennes höjd med sina biblar bakom ryggen, sa vänliga ord, och satte biblarna i hennes händer. Log så att hon nästan trodde att de skulle gå sönder – log och strålade, som om det var så man gjorde för att få någon att tro. Uppfostrade barn med intrycket av att man lever under någon annans makt. Men hon visste redan då: deras bibel var aldrig hennes bibel. Det spelade ingen roll om de log tills de sprack. Deras tro var aldrig hennes tro.
     Den enda tron hon har handlar om änglar. Ingen himmel, inget helvete. Himlen är en synvilla på samma sätt som vi människor har skapat att vi kommer dit efter döden om vi skött oss. Vad som helst för att trycket ska försvinna från axlarna. Hon tror att det där trycket betyder att man är människa. Att man ska hålla det kvar fast det gör ont. Hon tror inte på att änglar kommer från himlen. Hon tror bara att de kommer utifrån.
     I fönstret står mormor och vinkar. Och om hon är en ängel så har hon kommit utifrån. Men om hon var en ängel, som de sa, då har flicka ingen aning om varifrån hon har kommit.

vitt i natten

När jag var åtta fick jag min pappas knytnäve över den vänstra kinden för att jag vägrade att knäppa mina händer och be vid matbordet. Det var hans första slag.
     Natten har kommit igen och jag har nya kapslar. Den vita burken står på golvet framför mig, jag sitter i skräddarställning. Kapslarna, mina vänner. De, och cigaretterna. Mina enda vänner.
     Jag tar upp burken och håller den i mina händer medan jag lyssnar på ljudet av kranen som spolar och spolar i köket. Nej, inte inatt. Jag ställer ner burken på golvet igen. Inte nu.
     Jag reser mig och går till skåpet, det står invid dörren. Öppnar det, glömmer kapslar och cigaretter, glömmer  hur lätt jag skulle kunna få den ljuva domningen, se de styva konturerna smetas ut, glömmer den enkla vägen till nackhårsresning.
     Änglahögen har vält. Jag samlar ihop dem och tar ut dem, mina fina. Om inte vänner så fiender. Om inte domnad så komprimerad fokus, det materiella, verklighet. För i det vi kallar ”verkligheten” ingår bara det man kan ta på.
     De är många, de läggs på golvet. Täcker en stor del av träytan. Jag står en stund i tanken  på att det inte är gud som har skapat de där änglarna, de kommer inte från himlen. Det är jag som har skapat dem, och de kommer från pappersark. Från händer och en stor sax. Låser sedan armarna mot kroppen och blundar, medan en mening glider från vänster till höger mungipa:

”In the valley of death we are free,
your father’s your prison - you’ll see”

I lågstadiet var jag den enda i min klass som inte trodde på gud. En dag sa jag till min lärare ”Om gud har skapat mig, varför har han då skapat mig med att inte tro på honom?” och jag fick två timmars kvarsittning.
     När jag kom hem stod pappa med en knuten hand och ett snabbt slående hjärta och väntade. Det var hans andra slag.
     Efter den dagen var det någonting i mig som inte kunde sluta. Mina fingrar fick slag av pekpinnen, och snart övergick läraren till bakhuvudet, jobbade sig sedan uppåt. Jag fick kvarsittning. Jag fick slag. Men jag kunde inte sluta.
     Jag var aldrig utanför. Jag var inte innanför heller. Jag var en betraktare och jag var betraktad. Jag studerade det linjära, som när armen går rakt längs en annan, när ett ord är den enda synonymen till ett pistolskott (inte kulan, utan själva skottet) och när min näsa i spegeln är identisk med den jag känner under mina fingrar – och de andra betraktade mig.
     För min tro berör inte det som finns ovan oss, eller det som finns under oss. För mig är det bara utrymme där vi inte kan vistas. Min tro berör det som lever parallellt med oss.
     Jag tar upp änglahögen och går till fönstret där natten har väntat i flera timmar. Öppnar upp det så mycket jag kan, sträcker ut armarna och släpper greppet om mina änglar.
     De är det enda vita i natten.

04:05

Flicka ligger i säng med trycket över axlarna, det är som mest nu, de längsta minuterna är alltid övergången mellan natt och morgon. Hon är en människa, ett barn, mjukt hår att stryka över och klara ögon att se in i, ett flickansikte att le mot. Hon har ursäkter för sin förvirring.
     En gång såg hon en ensam hund stå kopplad vid en lyktstolpe. Det var en morgon, tidigt, knappt någon alls var ute och hon stod i sitt fönster och såg på hunden. Den var liten och hade tjock, grå päls. Hon undrade hur länge den hade stått där.
     Hunden får henne, nu, att förstå ett mönster av färger – vad hon tror är defenitionen till ”känsla” : att stå ensam kopplad medan människor går förbi utan att se en. De kanske ser henne, kanske stryker henne över håret och ler, men de förstår inte, ser inte trycket på hennes axlar. Ibland undrar hon om hon verkligen är en människa. Hon känner sig mer som en kopplad hund.
     Mamma och pappa sover väggen intill, ligger och värmer varandra med kroppar och händer. Hennes egna händer är kalla – det blir inte varmare av att stryka dem över huden. Hon lägger händer under kudden. Kudden är kall.
     En mamma vandrar minfält och döttrar förlorar sina fäder. En kropp blir våldtagen av fingrar, kön och tänder, en hjärna vrids av splittring. Tusen strålande nålar genom någons hjärta, fyra raka skott genom någons huvud. Hugg genom bröstkorg, rep runt hals. Vatten, blod, andetag, hjärtslag. Någons bil över någons son. Någons ögon i skugga av sjukdom, ekar av runna drömmar. Vitt, svart, rött. Världen är rund, och vid en lyktstolpe står en hund bunden. Gud har tappat sina armar, änglar rymmer inifrån och ut, härifrån. Rött, svart, vitt. En flicka kan inte sova.
     Hon ligger med sina kalla händer under sin kalla kudde med ögonen vidöppna in i väggen, och hon står i sig själv som en öppen blomma. Hon är så trött på att ducka, så trött på hur nålarna sticker i hennes ögon för att hon inte vågar blunda. Så trött på att mormor står i fönstret och ser på henne varje natt. Rädsla runt bålen och pupill, aska längs ryggrad. Paraply av svart – fälls ut.
     Hon vänder sig om mot fönstret. Just det att mormor står där och lyser, att hon fortfarande inte kan blunda, inte kan sova; just det att hon fortfarande är så liten att det enda hon någonsin kan göra är att treva: just det. Kan få en blomma att implodera. En blomma som den här. Nu: som en bruten tystnad ligger hon och viner.
     Hon springer upp ur sängen och fram till fönstret. Står där och häver bröstkorgen av pumpande andetag i fyra sekunder. Mormor står där fast hon inte borde. Flicka vet att hon inte borde. Insikt: det enda riktiga hon har kvar att hålla fast vid är inte på riktigt. Det är så fast det inte borde.
     Så ser hon någonting, utanför fönstret, bakom mormors sträva kropp. Hon ser på det en stund: små, vita blad som faller. Ur himlen. Små och vita.
     Hon vet inte varför, händerna reagerar innan huvudet; hon lutar sig fram, öppnar fönstret, lutar sig ut och fångar ett blad rakt i högra handen. Tar tag i det med den andra handen också och drar det till sig. Det går så fort att hon inte hinner känna sommarnattkylan förrän hon redan stängt fönstret.
     Hon står och bara håller i bladet en stund. Sedan tar hon upp det, ser på det. Det är en liten, hackig ängel av papper. Hon trycker den mot bröstkorgen med hållen andning och ser upp på fönstret igen. Det är tomt.
     Hon håller hårt om ängeln i sina små, kalla händer och går tillbaka till sängen. Lägger sig ner med ängeln mot kinden.
     Tar ett djupt andetag och blundar.

fallet

Jag stannar inte kvar för att se änglarna falla. Vänder dem ryggen och går tillbaka över rummets trägolv. Står där och vet: det finns inte mycket mer. Kvar – nu. Ingenting att pressa framåt. Natten kommer snart att vridas om, byta sida, förseglas med den ljusa ytan. Mitt dagansikte kommer snart att börja krypa uppför min hals.
     Jag hörde en tonåring i keps och stora byxor säga en gång: ”Att veta någonting är totalt onödigt. Eftersom man ändå aldrig kommer att få reda på om det man vet är sant.” Ja, jag tycker så också. Och för övrigt tror jag heller inte på order ”sant”. Men det är mycket jag inte tror på.
     Jag står och jag slås av någonting nytt: jag vill inte längre ha en cigarett. Jag vill inte fylla lungorna med vatten, tända eld på strupen eller limma fast lungan i gommen. Jag, ett misslyckat konstverk, en gammal krokig dröm som har dammats igen, vill inte längre krypa ur sig själv. Jag vill sova, bara. Jag törstar efter sömn.
     På golvet ligger en full burk med kapslar. Har vält i något fall. Jag tar upp den och går in i köket. Stänger av kranen och slänger burken i papperskorgen. Går in till mitt sovrum där sängen ligger som en gammal vän jag inte träffat på väldigt länge. Dags att återskapa vänskapen.
     Jag önskar, nej, jag längtar efter att jag någon dag ska kunna bli far till någon, någon som jag inte håller fången. Men jag är min egen son och jag håller mig själv fången. Jag är mitt eget fängelse. Jag är mitt eget tredje slag. Det sista.
     Men jag vill bara sova.