han kommer en halvtimme för sent. kanske 7 år för sent, tänker han. det är ovanligt. annars är det hon som står för den ständigt sena ankomsten. på något vis, alltid, så jävla försvunnen. sval som en möbel men ändå, virket är ogreppbart som kaos. som kvicksilver. hon är som en slags mänsklig valium med livlig puls. som tändstickor i en alltför blöt ask. men ändå. alltid här. hon som aldrig ljuger. hon säger som mest lite fel. frågan är bara när.

kanske är jag här 8 år för tidigt. igen. alltid detta jävla igen, tänker han och slår sig ned på bänken där hon väntar. hans allra bästa fiende och sämsta vän. hon som väntar och glimmar. glimmar och. jävlar. ler. han vill säga dra åt helvete & ge fan i mig. varför. därför. för att det är så mycket svårare att vara människa idag. andas. och han hoppas, varje gång, att hon ska vara någon annan. någon som går. någon som inte slår på gömda trummor. någon som inte når.


ett rum. en säng. det var en evighet sedan. det var nyss.


linjer á la 30+ och några gråa. men hon är fortfarande. fan. hon. och det stör. det stör nåt så förbannat att hon fortfarande - är. men trots alla tydliga erkännanden av år, ser han alltid förbi och hon är bara 16. kanske 17 eller så. hur stora vi än blir är vi fortfarande små, tänker han. hur är läget & haha & vafan & en kram. men bara en. det svider i bröstkorgen. hennes ögon, de han kan och känner så onödigt väl, flackar aldrig. och han undrar om hon, som han, måste anstränga sig för att verka precis så lugn som hon inte är. antagligen inte. fuck.

800 spänn. de bränner i fickan. han vet. det kommer inte att räcka. inte den här gången heller. det är väl så det är, att det enkla alltid är det mest exklusiva. och han avskyr henne för att hon, genom att bara finnas där, fyller igen den där invanda men väl så tydliga tomheten. den som alltid finns i ett annars så fullkomligt liv. det enda stället där isen är svag. i det där andra livet. i rimlighetstillvaron. där man grillar på fredagar såklart och lägger vantarna på rätt plats. där man är inredningsmagasin, kakel och husvagn. där man är hej o hallå älskling hur var din dag.


ett rum. en säng. det var en oändlighet sedan. det var igår.


och han vill säga fuck off & die. för där borta, i det verkliga livet, har man rivit ut heltäckningsmattorna och lagt in värmegolv. där kan man inte stava till andrahandsval. däremot: tv-tablå och i-pod skal. och man lägger sig aldrig ensam och aldrig efter klockan tolv. 3 glas husets vita och minst fem 6:or GT. det funkar varje gång. vill inte prata längre och hon måste släppa sargen. skippa relingen. bli användarvänlig. fort nu. innan övertid. rimfrosten, krisen, muren rinner ut över bordet. genom barstolen. och bort. han har hoppats, varje gång, att hon skall vara någon annan. någon att radera. någon annan än den förlorade. han behöver ingen manual för det här. hon ligger som en sunblock 52 under hans hud och hon slår, så jävla hårt, på instrumenten. inuti. som alltid. och igen.


och han vet. att han ska lyssna och memorera fel saker. som en sköld till senare, när den här natten är över. när skuldsaneringen måste påbörjas och pågå till nästa oktober. där i lagomlife. där de färgade flaskorna sorteras från de andra trots att de i slutänden ligger i samma hög. ungefär som allt annat. ungefär som det här. men nu. så fan heller. kom. fuck reality deluxe. artonhundra spänn närmare morgonljus och moralisk konkurs. kom. artonhundra spänn närmare tidlöshet och en form av himmel.


en säng. ett rum. det är en evighet sedan. det är nu.