Ånga: Irländskt Kaffe och den första beskan som rinner ur är du. För jag, jag trånar oavbrutet efter ett rivningsklot . En grundlig skymf att frottera mig i. Och du ger mig ett sprucket leende tillbaka i min spegel. Osar av svindel och gammalt oväsen. Följsamhet passar dig så illa. Hänger för skevt uppåt väggarna. Men du verkar nöjd på sängens vänstra halva. Eller bara lika död. Men jag ger fan i vilket. Jag ger fan i den rubinröda skur som genar över lakan och fallande tapet. Money is not an object - it never was och jag ger fan i dig, dina ostronfärgade ögon och vaxbleka siluett. För du är precis som jag. Feg och bekväm under tavlor från Gallerix. Inte för billigt och inte för dyrt. En sådan bedårande balans. Vacker, så. Kryddad av skugga, snyggt utspridd mot min sängavel men du är så jävla förbrukad. En kasserad fuckstar med invalidiserat hjärta, som jag. Precis som jag. Sval, såld, färdigbiktad och villigt konsumerad. Väntar i golden cage på en annan sorts gryning, medan besticken slamrar på billigt Ikea-porslin. Den kommer aldrig. Den där ljusningen. För det saknas kurage och stake här. Det saknas glömska och one way tickets. Det saknas ett avloppsgaller för avslagna hasardspel och härsken frukt. Five O'Clock. Tick-tock-tick-tock. Och du borde väl packa ihop och gå nu. Till ditt jävla tåg. Till Prince Charmings Recidence och leka pardans. Plocka poäng och putsa pokaler. Pråla likt påfågel och leka normal medelklass utan större alkoholproblem. Kappan alltid vänd. Jaha. Semistånd och reträtt. Fuck you, nickedocka.      Fuck  you.