Din tystnad - en kroniskt osäkrad granat vid mitt huvud. Vissa frön blir till sprängört och andra slår aldrig rot, men jag har anlag för dig och ingenting skrämmer mig så som när du finns inom skotthåll. För hur navigerar man i ett väglöst land, hur tämjer man den privata vanmakten när spärranordningen alltid slits upp och förälskas akut. Hur stå ut med ändlösa kedjor av årstider när nu alltid blir till ett oändligt sedan. Men du är bunden till behovet av oreda och jag har en elakartad fallenhet för dränering och inre anarki.


Och du kallar mig darling, älskling och babe. Jag är vaksam i en ögonvrå men bedrägeriets täta rock klär dig mer än någonsin. Det går inte att bortse från det och tusen nivåer av sensommar drar genom mina billiga kläder. Jag är en kvav årstid. Du, ett slagregn. Torrlagd gråt, gömd törst och allt det där som är för sent glider ur mitt hölster. Har du glömt att någon suckar i ditt nya kök och undrar vad du gör. Har jag glömt att någon väntar på dig i skrynkliga lakan från Ullared. Ett ögonblick av tvekan vid Medborgarhusets trappa, 20:45 , men jag vet att rättsinne förångas så lätt i fönsterlösa lokaler. Likaså defekter.


Och du ler som en som har stålet slipat och hjärtat på plats, när du ser ut över havet av släckta episoder borta i krogkön. Och du vet, mycket väl, att det räcker med fyra sekunder för att min blick i din halsgrop ska släta över julklappsparfymen du bär ikväll. Sanningen är ett etui utan innehåll och tvivlets brokiga nyanser kanar handlöst iväg. Så länge vi stannar på den här linjen mellan ett förr och ett senare avgörs inga bestående konsekvenser. Inga livsavgörande beslut som låser kapitel till epilog. Så, beställ in det dyraste på menyn nu. Du är nämligen så mycket lättare att betrakta från utsidan.


Day after day, love turns grey. Mitt öra, en ranglig biktstol. Och hur laddar man ett magasin fullt med försvar när det enda jag vill är att svepas med i lögnernas lättsamma flöde när du prissätter mig och din ånger vid en bardisk månad fyra. Makt förför mer än kött och bestämd frånvaro i antågande har en oerhörd dragningskraft på den som är beroende av ensamhetens skampåle. Dina ögon säger alltid att jag är din och min anständighet tonar ut till en kornig stumfilm medan krossad is glider ned i min strupe. Din fula skevhet och utstuderade regi är en dammig remix av den du var, och den du är, vid sidan om min fjärde White Russian och jag beställer in något man blir blind av 01:25. Återkoppling kostar och allt kommer bli så mycket svårare från och med nu.