jag är en örn. står i mitt fönster med ögon av guld. jag ser dig stå där nere på trottoaren i mekaniska armar och krökta fingrar. det är en illusion men jag tycker mig höra din röst i ett elektroniskt brakedown. ditt sätt att vara naken är som ingen annans, ditt sätt att stå som vore du utan armar. en armlös sjöman med polerade kinder. från mitt fönster är det du.

det finns dagar när stoppljusen aldrig vänder gröna, det ser ut som att någon har spillt bläck över dina ögon, dina armar är nästan bara brustet kött, du skakar, men bilarna kör bara förbi dig. det är en illusion men jag tycker mig veta hur ditt liv är en parkeringsplats, böterna har tagit dina armar, hur ditt hem är ett dike och en samlingsplats för människors spottloskor och söndagsbilagor, hur din uppväxt var och kanske fortfarande är en soptipp och hur du nog inte är som någon annan jag vet. det är en illusion men jag tycker mig höra din röst ropa ”jag vill inte hitta hem, det finns ingenting att samla där, jag vill bara hitta ut” mitt i breakdownets övergång.

du står naken på trottoaren och ber, säkert till en helt främmande och backspeglad undervattensgud, ber säkert om återspeglingar eller att nattens döttrar äntligen ska få vila under sina tunga ögonfransar eller att nästa dag ska bära en annan nyans i ådrorna och skinnet när morgonen kommer igen eller bara om död. ditt hår är som en kappa, inte en gång har du dragit fingrarna igenom det. däremot har väldigt många år dragit genom ditt ansikte. eller så var det bara bilarnas backspeglar, en doft av reflektion. mitt hår är till axlarna men jag ska inte klippa mig.

det finns dagar när ingen enda passerar övergångsstället, du står som vid sidan av och är ett centrum medan ditt ansikte slår i olika takter. det är en illusion men jag tycker mig veta hur du aldrig lärde dig läsa, inte böcker, hur du plöjde röster i tunnelbanans gångar istället och sov genom nätter med en oskyddad kropp. det är en illusion men jag tycker mig känna att du vet vad ordet liv betyder, vet order skrik, vet att sparkar i magen efter ca två dygn börjar synas under kindbenen och på handryggarna, det är en illusion men jag tycker mig se att kärlek är ingrott i din haka.

du står naken på trottoaren och ber, knäna har ingen kontaktyta med asfalten och händerna ingen med varandra, men du ber. jag står i mitt fönster med ögon av guld. om jag blinkar försvinner du. om jag blinkar kommer stoppljusen vända gröna, en tant kommer gå över övergångsstället och du kommer fastna i någons backspegel. därför tänker jag stå här tills dagen bär en annan nyans i sina ådror och sitt skinn. när det händer ska jag stå på trottoaren i en oskyddad kropp och ropa att jag inte vill hitta hem utan bara ut, inte hitta hem utan bara ut. man ska ana det mellan takterna och vingslagen medan ansiktet ger bort det största svaret på musiken.