det låter som en rödsprängd eld
hennes hud över de spruckna väggarna,
skrapar mot tysta fingrar,
krampaktigt, en långsam krökning,
saknaden av en utebliven cigarett
hostan djupt inifrån – hugger,
hon sväljer mörkret långt ner i lungorna
och andetagen blir som natt,
andetagen blir som natt

fjärilsrygg, ett stick, en smekt låga,
händerna söker golvet
väntar sången från de läppar-
de läppar som förslutits i plast och kyla
är en stum rörelse, rysning
och bakom: en dov främmande röst

hennes ögon som en sluten sömn,
innanför så många tunga drömmar
ett hjärta som inte kan höra till,
inklippt och placerat mitt i en ömmande bröstkorg,
hjärtslagen låter som en hackigt skratt
ekar genom fönster och glas och skärvor,
förbi, men aldrig bortom
kanske lyssnar någon utanför,

kanske lyssnar någon

ådrorna spänner mot ojämnt golv;
att bygga någons ögon,
någons ljus
med endast kraften av ett lemlästat minne,
det blåser undan så fort
ger efter som sand för vinden

hon hör sig själv viska:

är han bara en levande kropp
för det som är min saknad,
en ersättning,
för de lossade bräderna av mitt hus

jag har glömt, viskar hon
jag har glömt ljudet
av hur vårt blod brukade spinna
jag minns bara klippor och bråte,
stygn och stormar, formen av att övertäcka
stumhet och sårskorpor

jag minns bara låten som spelade
medan du vände blicken ifrån

älska mig,
viskar hon

för jag har glömt