Ständigt den där klumpen i halsen som aldrig helt löses upp.

Alltid ett enda andetag bort från gråten.
Två, tre fåniga tårar rullar innan jag lyckas bryta, skakar på huvudet och slår bort tankarna.

Hela tiden en strid för att slippa minnas, slippa känna, slippa tänka.

Varför fortsätta försöka klättra upp ur hålet när jag vet att jag ändå hamnar längst ner på botten igen förr eller senare.

För vems skull ska jag fortsätta?
Inte för min egen, jag slipper hellre undan och tar den enkla vägen bort.

Min energi är slut och jag orkar inte mer nu.

Saker jag upplevt, saker som varit och saker som är - gör för ont och jag vill inte längre.

Vill inte längre smutsa ner andras liv med min svarta lågenergi.

Du är alldeles för vacker för att låta dig smutsas ned av mig.