Känsorna svallar, glädje, sorg, lycka...det går upp och ner likt höga och djupa dalar.
Allt blandas i en stor jättestor gryta och mixen gör att jag knappt kan andas. Ena stunden är jag jättelycklig-med dig.
Andra skulle jag bara vilja krypa ner under ett mörkt täcke och bara försvinna ifrån allt ifrån detta långa oförutsägbara liv som ibland känns alltför förutsägbart. Jag älskar dig men ibland känns det bara smärtsamt, älskar jag dig tillräckligt?Kan jag ta emot din kärlek då jag stundom inte älskar mig själv så mycket som jag bör göra?Längtan efter att finna evig lycka är målet som befinner sig vid den bedårande solnedgången..jag måste ta mig ditt om så med stapplande tak så måste jag ta mig dit och bli ett med den..Sträcker ut en kall hand mot ljuset.