Hon minns inte längre

Hon minns inte längre
vad hennes barn heter
och förväxlar ofta
idag med igår...
Hon tar på sig vinterkappan
i juli
och går ut i tunna nattlinnet
i yrsnön...

Hennes minne ger sig ofta av
färdas långa vägar
över vidsträckta landskap
fastnar
i det förgångna

Men när jag tog min ömhet
i mina händer
och smekte hennes kind

såg hon på mig och sa:
\"jag är en människa\"

Fri vers av Michaela Dutius
Läst 529 gånger och applåderad av 24 personer
Publicerad 2008-04-13 18:38

Skriv ut
Spara som PDF

friheten Satrk beskrivning av ett liv 2008-04-26

deb8 Otroligt fängslande text, så enkel men så stark att tårarna bränner.. En hyllning till kärlekens kraft! 2008-04-15

Vind I det förlorade landet (eller är det bara ett annat sätt att leva inåt?) Men närhet är alltid liv, alltid mänsklighet. Väldigt fint... 2008-04-15

Gunilla Tänk vad beröring gör! Om vi berörde varandra mer kanske många fler skulle känna så! Tack för denna fantastiska dikt! Borde pryda varje vårdhem! Varje hem! 2008-04-14

Limestoned när min gammelmormor skulle testas för alzheimers var hon redan lite virrig, så sa de åt henne att skriva en mening, för att kolla alfabetet. hon skrev \"jag är inte helt sjuk\". 2008-04-14

Bjarne Nordbö Som arbetande inom äldreomsorgen kan jag inte annat än älska denna text. 2008-04-14

Betlehemsstjärnan Åh, kära du... Jag har så många gånger mött denna insikt om närhet, i mitt arbete med dementa. Så vackert du skriver och tar upp vikten i att ömhetsbehov och närhetslängtan går aldrig ifrån människan. Starkt, vännen!! Berörande!/B 2008-04-14

Melona brrr så vackert, fint och innerligt att jag sitter här med gåshud... riktigt fint skrivet, ja, jösses, från stycker två och nedåt, ja, där vet jag inte var jag ska ta vägen... Applåderar 2008-04-14

Viktoria Olausson Så grymt att bli senil! Men varje en av dem är ju människa, fast fast i sin egen värld... kram 2008-04-14

Lars Gullberg bland det starkaste du skrivit. Så mycket värme och kärlek mitt i det sorgliga och smärtsamma bokmärks 2008-04-14

devilsangel Läser en varm och samtidigt hemsk historia...Kommer till slutraderna och tappar andan...håret reser sig på armarna Men när jag tog min ömhet i mina händer och smekte hennes kind såg hon på mig och sa: \"jag är en människa\" 2008-04-14

Ewa-Britt Nilson Bra att Du fanns där ibland ordet gott bär men det bästa är om man själv är med och: Där! ************** 2008-04-14

Yvonne Jag blir berörd, gråter, när jag läser. Mycket bra beskrivet i poesiform. Jag tror detta är allas vår skräck, att tappa minnet och uppfattningen om tid och rum - och dessemellan vara helt klar och förstå. Hur kan man då bättre be om förståelse än just med de ord du skriver - jag är en människa! 2008-04-14

© Birgitta Wäppling Mycket fin dikt, som skildrar närheten mellan den som inte längre minns och diktjaget och hon är ju lika mycket människa som diktjaget Tycker särskilt om slutraderna: \"såg hon på mig och sa: \"jag är en människa\"\" 2008-04-13

Hildegun Relefors Kärlek! 2008-04-13

thyra Beröring, det viktigaste i vården! Fint och slutet perfekt! 2008-04-13

Carola Zettergren Underbart nära och viktigt poetat!!! om människan när hjärnan sviker och det livsviktiga i närheten!!!! Applåder i massor!!!!igen:) 2008-04-13

Sofie Viktoria Vackert mitt upp i det sorgliga. Fint skrivet. 2008-04-13

albertina Så stark =) Och jag har själv upplevt dessa ord inom jobbet. Så detta berör mig verkligen. Jag är en människa Ett fantastiskt bra slut =) 2008-04-13

Tina-sol Den här är riktigt fin! Sorglig. Sann. Om livet. Om människan. 2008-04-13

prinscess får en känsla av att det är en älskad som står dig nära som har drabbats av demns 2008-04-13