Jag kunde höra Sash sjunga redan på andra sidan gatan. Han bar otympligt på två bruna papperspåsar samtidigt som han glodde ner i en dagstidning. Det rykte om andedräkten och hans magra gestalt drunknade i jackan.

Släntrande drog han sig upp för den grusiga backen till bussen. Frosten ramade in hans flin genom de immiga fönstren och jag höjde hakan i en hälsning. Han drog upp den igenrostade skjutdörren med ett par ryck och tjöt till på det sätt han hade för vana. Föga elegant landade han sedan på tronen av askkopp och smutstvätt. Jag tog platsen på soffan mitt emot och gnuggade sömn ur ett glåmigt, orakat ansikte.

”Sash, va faan..”

Med cigaretten mellan fingrarna knuffade jag undan honom och roffade åt mig askkoppen. Hans kalla hand stelnade om min nacke och han stal en kyss som var kladdig av hamburgardressing. Han mumlade något om att jag såg ut som ett lik i den malgnagda kostymen och jag tackade.

Jag tog mig några kalla pommes frites medan jag kände hur hans lika kalla tår strök längs med min vad. Jag sneglade på honom och han flinade. Det där leendet han drog sig med var det skevaste jag någonsin sett.

”Jag älskar dig, Hamlet.”

”Håll käften!”

Jag tryckte cigaretten mot askkoppens botten tills den bröts av, medan han fortsatte att stryka sina tår mot min vad. Hans ansikte klövs av flinet igen och en ihopknölad boll av papperspåsen hamnade i mitt knä.

”Hamlet?”

Jag lät huvudet falla bakåt utan att se åt honom och nacken knakade illabådande. Jag viste att han betraktade mitt struphuvud och jag log. Han älskade struphuvuden.