Någon for på bussen och började våldsamt rycka i dörren. När den inte gick upp slog två händer mot rutan och en hysterisk röst skrek in till mig.

”Hamlet! Öppna, för fan! Öppna! Du måste! Släpp in mig! Släpp in mig för i helvete!”

Jag hade inte sett Sash på flera dagar och nu störtade han in i bussen så fort jag låst upp. Upprörda röster avslöjade flera personer ute i mörkret och deras händer slog för att ta sig in.

”Vad fan har du gjort!?”

Sash hulkade till då jag hafsade gardinerna för fönstren. Upprört slet jag honom på fötter. Han kunde bara stå med hjälp av mig.

”Svara då! Vilka är de där!?”

Han snörvlade och torkade näsblod och slem ur ansiktet medan ett ohörbart svar gnälldes fram. Jag fick vräka oss båda under bordet mellan sofforna, då det lät som om framrutan skulle krossas, och under en evighet låg vi där. Sash med händerna för öronen och jag med händerna om en skiftnyckel. Trots att det slutligen blev tyst vågade jag aldrig lyfta på gardinerna.

I stället stacks en trasa ner i dunken med vatten och halades upp igen. Gav den åt Sash som kravlat sig upp från golvet och nu satt framåtböjd på soffan. Med lätt hand duttade han sig i ansiktet utan att se på mig. Jag blängde på honom tills jag inte kunde stå ut längre, utan grep tag i hans axlar och skakade honom. Han vinklade bak huvudet med spänd hals och stirrade på mig medan han våldsamt ruskades fram och tillbaka. När jag till slut släppte honom, kunde jag höra hur han skälvande andades ut.