Med mörkret kommer även kylan inifrån. Återupplever gammalt, saker jag helst kastat bort men som envist dröjer sig kvar i mitt medvetande.

Orden.
Hårda som sten, vassa som rakblad
-
rakt in i hjärtat.

Tvivel hyvlar bort min hud och trasar sönder mina muskler, letar sig in allra längst in för att krossa hela mig.

Kvar blir något trasigt oigenkännligt. En skugga av mitt forna jag.

Du skadade mig, gjorde mig trasig och nu finns det kanske ingen chans för mig att bli hel igen.

Vem gav dig den rätten?

Den svarta figuren i mitt bröst hånler åt mina fåniga försök till ett bättre liv. Skrattar ljudligt varje gång allt rasar - igen.

Motarbetar allt jag gör.
Talar om för mig att jag inte är värd någonting.

Smutsar ner allt som är bra.
Han är lite som jag.
















På väg ut i mörkret, ikväll ska jag inte vända demonerna ryggen och springa min väg, ikväll möter jag dem...
Ansikte mot ansikte ska jag stirra tills de vänder för att gå, lämnar mig ifred.

Trotsa rädslan och låta mig omslutas av allt det svarta.

Wish me luck.