Det ligger ett vemodsbrev i mitt kök.
Tre hastigt handskrivna A4 som innehåller sanningen jag inte klarar av att forma till ord med munnen.

Orden som beskriver känslan jag känner.

Ska jag våga sätta på ett frimärke och skicka det?
Det kommer att göra mottagaren ont, det kommer kännas ända in men ändå skrev jag de där orden.

Fånigt hopp om att hon kanske ska förstå?

Hopplösheten.

Att skämmas över att vara hennes dotter.
Att sakna henne.
Älska henne.

Att hon valt det här själv.

Om ärren i min själ och tårarna som rinner om natten.

Det är ett vemodsbrev som innehåller sanningen.

Hård sanning,
sorgsen sanning.

Ska jag kasta det i soporna och återgå till mitt tysta tillstånd?
Hon kanske inte håller? Hon är så skör. Lika bräcklig som en fågelunge, nära til gråt hela tiden.

Älskade mamma.
Vad ska jag göra?