Det var en natt mörkare än satans tankar, jag hade länge legat vaken utan att kunna somna. Minnen från dagen som varit och funderingar på vad morgondagen skulle föra med sig, rörde sig i mitt stackars huvud.  Sluta tänka sa jag till mig själv, det blir inte bättre för det. Klev upp när jag förstått att mina tankar bara ledde mig ut på djupt vatten. Fick upp fönstret och stirrade ut i ett hav av mörker. Mina ögon såg inget av värde så jag stängde fönstret snabbt. En otrevlig tanke dök plötsligt upp i mitt trötta huvud, "försök inte att förtränga det som hänt, det förflutna har dig fången, det går inte att undkomma dess grepp, du är i dess våld". Jag försvarade mig blixtsnabbt genom att tänka på det postivt närvarande i mitt liv.                     Jag är en snäll och vänlig människa, jag vill ingen något illa, jag är inte ond. "Det är du visst, känner du ingen skuld, för det som du gjorde igår, eller"? "Erkänn att du är skyldig" fortsatte min hjärna sin beskyllning.

- Jag är god, jag har inte gjort någon illa svarade jag fort

- Du har skadat en person väääldigt ilaaaaaaaaaaaaaa, replikerade rösten utdraget i mitt huvud, eller om det var mitt samvete. . .

- Har jag inte alls, dra åt helvete!! Vrålade jag åt rösten

- Du är en riktig ynkrygg, du är känslokall som få, hånade rösten  

- Jag orkar inte mer, orkar inte, snälla. . . nu kände jag mig minst i världen, sjönk ner som en sten som kastats i vattnet. Djupare och djupare, tills den hårda och kalla botten nåddes.

- Du är dödens, vet du det, skrek jag ursinnigt, till det sjuka som snurrade runt i huvudet, du ska dö!! 

- Som din älskade igår? Ska du sticka en kniv i min mage också? Ska du le triumferande när blodet rinner nerför magen? Precis som du gjorde igår? Rösten var mer provocerande än någonsin tidigare

- Du är så jävla död, vet du om det? Jag gapskrek så att mina öron nästan bad om nåd

- Jag är iallafall ingen simpel mördare som du, skrattade rösten elakt. I         närheten fann jag något vasst, mörkret dolde vad det var. . . 

- Du ska få, du ska få det du förtjänar ditt sjuka as, skrikande skärde jag mig med det vassa föremålet. Skärde mig djupare och djupare, jag skulle bara komma åt kärnan till det onda som hånat mig, som anklagat mig för mord. . .

Mina ögon kisade mot morgonens solljus, jag hade vaknat, allt hade bara varit en ond och vidrig dröm, jag var befriad, jag var oskyldig.  Steg glatt upp och  tog en macka och ett glas juice. Dagen andades lycka och frihet, precis som hela jag. Allt var bara en mardröm, inget verklighetsförankrat, jag kan vara lugn nu, tänkte jag belåtet. Jag sjöng som en fågel om våren och bäddade sängen tills jag såg något märkligt på täcket. . .    

- Blodfläckar, du är en mördare, du är en usel mördare, skränade det mörka inuti mig, du ska dömas för ditt äckligt sinnessjuka brott. . .