jag som brukade vara så enkel

har blivit alldeles för svår för mig själv

alla vet att något händer med mig

men jag misstänker att det bara är djävulen

som vet just vad

sjutton dansande mil har jag kvar för att nå mig själv igen, men det finns ingen ork att leta, och andetagen väntar fortfarande på att bli utsläppta, man kan lika gärna säga att jag lever i ett inre fängelse istället för att kalla mig psykisk instabil, det låter liksom bättre men jag kan inte förneka att det börjar bli krävande att leva och jag har alltid mått dåligt under press

det gör ont att tänka att jag låter människor
vandra så långt ifrån mig att dom aldrig hittar tillbaka

men jag lärde mig aldrig att kämpa för något
inte ens för saker jag aldrig skulle kunna leva utan


jag skulle bara låta dig gå

























gå din väg