den dagen kunde varit nästan vad som helst. men den ville nog vara någonting annat.

marken krängde i våldsamma cirklar, kastade sig längs människans djupa brant. hon föll handlöst igenom. en söm i det otydbara.

som finmaskig dimma. precis där det lossnar. man kan känna en nål nästan var som helst, men det gör bara ont när man verkligen ser den.

och hon ville vara där. som det tätaste rum i en bubblande glömska. vissa dagar följde hon även efter sig själv, bara för att se vart hon hade kunnat hamna.

hamn. det är där man lossar båtar och spränger skepp. urskiljer kartor, de skeppsbrutnas sånger. de försvinnandes skiss som skär sönder en värld. i alltför kompakta delar.

det var en dag i ett land med ett brustet hjärta. och hon visste, redan då, som fortsättningsvis. hon skulle kunna dö. mycket lätt.