hon vet att du saknar honom. hon saknar honom också ibland. det var längesedan nu. men det var alldeles nyligen hon fick för sig att det kanske smittar. för borta i parken har en svullnad slagit ut. man kan se det genom vilda blommor, i sälars ögon och på dina kotors skavda gång.

det var mer än vad snön kunde utlova. den kom för tidigt. och förut la den sig på marken, över det grå. som ett hastigt försök att glömma allt det fula. men ni såg igenom den i flera dagar. en plötslig grop och hur ni slipade på dess försänkning. hur ni sänkte vinterns färger där i vårens röda brunn.

kanske era sinnen var mer mottagliga för sällsamheter. för människor, för hur människor försvinner. fastän ingen överhuvudtaget hade gjort någonting. det var så saker blev allt det de inte var. hon visste inte ens vad som egentligen var viktigast, så hon släppte allt i sin närhet. sökte vidare det redan kända.

jag vill dela med mig av er historia. som på film. fast livet är aldrig som på film. det gör mera ont, och skrivkrampen kan bli outhärdlig. särskilt där, på andra sidan gården. tre trappor upp, svängdörr till hans skavda lungkött och ditt kalla rop. gällt, som hos ett mycket nyfött barn.

hon skulle aldrig kalla dig ett barn, för du var inget. men hon vet att du saknar honom. hans alltför stora skor som ingen vuxen ville snöra. hans sena steg hos den som aldrig riktigt fann sin gång. hon hörde aldrig skratten i hans hjärta, de där ljuden ingen annan visste om. när ett fönster stod på glänt till varje natt som aldrig fortskred.

hon ville vara stark, är det då man biter ihop? vandrar där som isen är som tunnast. för hon vet att du saknar honom. men det var längesedan fotsteg, det var längesedan barn på fjärde våningen. inte alltid, hon minns att det är kanske bara nu. det är bara tid. och tid går alltid över.