Nicklas mumlar något ohörbart. Det rinner ur hans mun och han nästan ligger över bordet. Han har vält ut ett par halvtomma ölburkar och hans kläder har sugit upp det mesta av den avslagna drycken. Han luktar illa.
På andra sidan bordet sitter Jake och väntar. Antingen på att Nicklas ska nyktra till eller på att han skall däcka.
Om Nicklas däckar kommer Jake att bära in honom på toaletten och klä av honom naken. Det är på något vis spännande att knulla honom när han är medvetslös. Skulle han däremot nyktra till måste de åka hem till Jake och knulla där, vilket inte alls är lika intressant. För att inte säga värdelöst. Men kanske skulle det vara bäst ändå, Jake är inte tillräckligt full för att vilja stanna på festen.

När Jake sover blir han känslig. Och om man rör vid hans hud spricker den. En lätt beröring lämnar stora hål.
Öppnar man honom tillräckligt mycket kan man se att han är tom på insidan.

”Det är inte den fysiska kroppen jag talar om”, säger Brandon och flinar. ”Jag menar den mentala, den astrala. Själen eller vad fan man nu skall kalla det. Och jag menar bara att Jakes själ är jävligt skruvad. Och shit alltså, när jag säger skruvad menar jag verkligen skruvad, jag har aldrig sett något liknande.”
Nicklas skrattar och drar ett bloss eller tar en klunk öl. Han kan inte riktigt avgöra vilket. Bara att han sitter på en balkong och att det är mörkt ute.
”Kom då! Jag måste berätta en sak”, ropar Jake innifrån lägenheten.
”Det är inte bra att bara stå still, så kom nu”, säger Brandon. ”Och stanna inte upp för länge. Du faller i bitar om du inte sover.”

Tänk dig en resa genom djungeln mitt i mörkret det är där jag är
bland träden en massa spindlar på spindlarna en massa mindre spindlar där det inte är spindlar är det ormar eller förvuxna tusenfotingar och eftersom resan måste göras på vatten sitter du i en båt utan tak mitt i mörkret det är där jag är
grenar sliter i ditt hår du känner hur det faller ner småkryp i båten mitt i mörkret det är där jag är
du känner afrika – afrika känner du – du är i afrika nu – mitt i mörkret – det är där jag är. Och jag ser dig stå bredvid Brandon på en liten flotte där den flyter fram över det stilla vattnet. Skogen som tornar upp sig på ena sidan, tomma husfasader glest uppradade på andra, och i mitten en snäv flod. En rök, kyligt dimlik.
Du ser på Brandon som står bredvid dig på flotten. Den mörka huden som stramar hårt kring muskler och ben. Röken får dina ögon att tåras och du kan inte avgöra om Brandon svettas eller blöder.
Blicken sveper vidare över urgröpta hus och gator som glider förbi, över män som sitter halvnakna på de blöta gatorna i pölar av sitt eget blod. Deras kroppar är lika mörka som Brandons och sprinklers sköljer dem rena innan blodet hunnit levra sig.
”Ta på dig en tröja”, säger du till Brandon när det börjar regna och Brandon säger att ett flygplan försvann. Du räcker en t-shirt till Brandon och Brandon tar på sig den. Tröjan är vit men färgas snart rosa.
”Du blöder”, säger du till Brandon och Brandon rycker på axlarna. ”Ett flygplan försvann”, mumlar han och kliar sig på bröstet.
På ena sidan av flotten glider husfasader förbi och på andra står skogen kvar, tyst som om träden höll andan.

Jake har stängt in Nicklas i garderoben. Pappa får inte se hur trasigt Nicklas huvud har blivit. Han har redan torkat bort allt blod. Men Nicklas öppnar hela tiden garderobsdörren och försöker krypa ut. Han gråter en massa och ber om hjälp. Jake tror att han är rädd, mest för att han inte förstår vad det är som händer.
Fast det finns ju inget att vara rädd för, han har försökt förklara det för Nicklas men Nicklas vill inte lyssna.
Ifall han dör kommer han kanske att förstå.

Det är något obehagligt med tapeten. Nicklas ligger och stirrar på den tills den ändrar färg. Det eldgula glider undan för att ge plats åt nyanser av smält ost. Små hål efter spikar som han inte minns.
Så kommer han ihåg att han är hemma hos Jake och vrider sig i sängen, men det ligger ingen bredvid honom. Kanske var det därför han vaknade. För att Jake gick upp.
Hans blick letar sig tillbaka till tapeten och spikhålen han inte minns.
Jag drar ett bloss på cigaretten jag har i handen och lutar mig tillbaka i stolen. Jag vet inte längre vad jag ska skriva. I vardagsrummet sitter min mamma och röker. Och på datorskärmen lyser meningen Hans blick letar sig tillbaka till tapeten och spikhålen han inte minns. med en blinkande markör efter punkten. Den sista meningen jag skrivit.
Jag minns att jag under natten drömt om en kvinna som ligger i en säng säng som är helt indränkt i blod och att hon säger till mig att hon är för sjuk för att opereras. Och jag kopplar ihop det med den där den där gången Nicklas stod på flotten bredvid Brandon som svettades svettades svettades blod. Men jag förstår inte poängen. Varför ska jag skriva något något om det?
Sedan börjar min mammas hund skälla hund skälla skälla i vardagsrummet och drömmen försvinner. Jag minns inte ens vad jag höll på med utan reser mig upp och tar på mig ytterkläderna. Jag måste ut härifrån.
Jake väntar på mig utanför min port utanför min port. Han säger att han stått där länge, men jag tror honom inte.
”Hur är det med huvudet?”, frågar han.
”Det gör ont”, svarar jag svarar jag.
”Riktigt ont eller bara...”, han ser ned mot mina fötter.
”Vad vill du, Jake?”, frågar jag.
”Jag tänkte bara om du kanske du kanske ville... om det gör för ont för ont, eller jag vet inte... vill du?”
”Visst”, jag ler. ”Jag jag vill.”
Och jag ser att han inte bara är Jake nu. Han är Jake Jake. Inte två av samma sort eller något, utan bara dubbelt så mycket som innan.

Nicklas vet inte vad det är som händer. Ett tag ligger han över bordet och lite senare är han på golvet. Däremellan är det tomt. Någon petar honom i ansiktet och han viftar med vänsterarmen. Det kanske får vem-det-nu-är att sluta peta. Sedan ser han att det är Jake som står lutad över honom... och han... Han är fortfarande för full så han tror att han ler. Eftersom han blir glad över att se Jake, alltså, men... ibland lyder liksom inte ansiktet, så han...
”Säg åt honom att inte röra sig”, säger Brandons röst. ”Säg åt honom att inte röra sig för fan.”
”Jag har inte gjort något något”, mumlar Nicklas och försöker resa på sig, men benen är fortfarande för fulla, dom också. ”Jag har fan... har fan fan inte gjort något.”
”Stå inte bara där! Jake för fan!”, skriker Brandon och Nicklas hajar till. ”Säg för helvete åt Nicklas att ligga still, Jake! Jake! Säg för helvete åt honom att ligga still!”
Nicklas slutar försöka resa på sig och blundar istället. Det är något med Brandons röst som får honom att bli rädd. Rädd-rädd. Riktigt rädd.
Kanske är det bara att hans huvud känns så konstigt eller kanske är det inget alls. Men kanske låter det som Brandon gråter.

Jag tar en klunk kaffe. Egentligen har jag aldrig lämnat datorn, aldrig lämnat min text. Det var bara en lögn. Jag träffade aldrig Jake, och han frågade aldrig om jag ville knulla. Han frågade inte ens om jag hade ont i huvudet på riktigt. Jag hittade bara på. Så när jag vänder mig om och Jake står bakom mig vet jag inte om han faktiskt gör det eller om jag fortsätter att ljuga. På senaste har allting varit sådär... tveksamt liksom.
”Hur är det med huvudet? Gör det ont?”, frågar Jake. Han är inte Jake Jake nu, bara Jake.
”Jag har inget problem med sånt. Sånt som gör ont menar jag.”
Han ler.
”Har du inte sagt det där förut?”, mumlar han och plockar fram en cigarett.
”Jag har nog sagt allt förut”, svarar jag. ”Det är därför du är Jake Jake då och då. För att jag sagt dig redan.”

I mörkret, det är där jag är.
Mitt i mörkret.
Och jag vet att det gick snett en gång när Nicklas och Jake låg med varandra. Det blev bara för mycket. Antagligen var det redan då Nicklas började gå sönder, men Jake är inte säker. Han tror i alla fall att Nicklas självuppfattning och delar av hans tankeprocess pajjade. Och därför känner Jake ibland att allt det här är hans fel. Att han nästan bokstavligt knullade sönder Nicklas den där kvällen.
”Det är ingen fara, Nicke”, säger han och försöker hålla blicken från bucklorna och såren i Nicklas huvud samtidigt som han stryker bort hans tårar. ”Jag har också dött. Flera gånger till och med. Du behöver inte vara rädd. Du behöver inte gråta. Det är inte så farligt när man gjort det ett par gånger, man vänjer sig. Jag lovar. Och man lär sig att hantera rädslan. I alla fall lite grand... och när det är över så känns det så mycket bättre.”
”Men men... du måste hjälpa mig”, huttrar Nicklas och kräks över Jakes byxor igen. ”Jag tror jag spräckt skallen på riktigt nu jag vill inte dö du måste du måste hjälpa mig.”

Jakes pappas hus dyker alltid upp i mina drömmar. Fast det är inte riktigt hans hus, även om det känns som det. I drömmarna är det mer som ett fågelbo, fast på ett husaktigt vis. Det är större än i verkligheten också, och omges av en kyrkogård.
Innanför de spretande väggarna är det mest gångar och små tomma rum, och i rummen finns det inga fönster. Även om jag skulle kunna beskriva ungefär hur det ser ut därinne, skulle jag aldrig kunna förklara känslan. Men jag behöver inte förklara mig.
– Fast, när man dödar någon måste man förklara sig.
– Men jag har ju inte dödat någon.
– Jag har inte sagt att du har dödat någon.
– Du sa att när man dödar någon måste man förklara sig.
– Det måste man.
– Men jag har ju inte dödat någon.
– Jag vet hur du känner. Jag drömde hur du känner. I drömmen så springer du runt i en stor skog. Det är ljust ute, men det är kallt. Och du är förvirrad och rädd. Och du försöker ringa Nicklas med din mobil och till slut svarar Nicklas. Men du vet att Nicklas inte kan hjälpa dig. Du vet att Nicklas inte vet hur du ska ta dig därifrån och att han faktiskt inte bryr sig om att du är vilse. Därför spelar det ingen roll att du fått tag på honom.
– Du vet inte hur jag känner. Du förstår inte att jag vet vart Nicklas är och att det inte är föralltid. Jag har dött tillräckligt många gånger för att förstå att du inte vet ett skit vad du talar om. Jag springer inte omkring i någon jävla skog. Jag ringer inte med någon jävla mobil. Du har fel.
– Låt mig förklara det såhär då. Nicklas älskar dig inte, Jake, och du älskar inte Nicklas. Och om du springer på Nicklas på stan kommer du att förstå vad jag menar. Hans ansiktsuttryck kommer att få dig att förstå.
– Men Nicklas är ju död.
– Ja. Och när man dödat någon måste man förklara sig.
– Men jag dödade honom inte.
– Det har jag inte sagt att du gjorde heller. Jag säger bara att du måste förklara dig.

När Jake somnat reser jag på mig och går bort till Nicklas livlösa kropp. Jag tar tag om hans ena arm och bänder loss den. Sedan sliter jag bort hans andra arm och bryter av båda benen. Jag placerar alla bitar i olika delar av rummet. Flyttar om dom ifall jag ser att de inte passar.
Det är ganska enkelt att göra som jag vill här. Jag öppnar bara en dörr och går in ett av dom andra rummen, och när jag gömt ett av Nicklas fingrar eller en av hans tår på ett passande ställe går jag ut och stänger efter mig.
Jake kommer aldrig att hitta minsta spår efter oss. Varken mig eller Nicklas.
”Vad gör du?”, frågar han när jag lägger mig bredvid honom igen. Jag måste ha väckt honom när jag smög omkring i rummet.
”Inget. Jag gömde mig bara.”
”Jaha”, säger Jake och lägger armen om mig. ”Du är så märklig ibland. Vet du om det?”
”Ja”, jag stoppar in min hand innanför hans kalsonger och tar tag om hans mjuka kuk. Han kysser mig och jag känner honom växa in i mina fingrar. ”Hur är det med huvudet?”
”Det gör ont”, svarar han.
”Riktigt ont eller bara...”, jag lyfter blicken till hans ögon.
”Vad vill du, Nicklas?”, frågar han.
”Jag tänkte bara om du kanske ville... om det gör för ont, eller jag vet inte... vill du?”
”Visst”, säger Jake och ler. ”Klart jag vill.”