Kanske menade du aldrig

det du sade?


Jag ville tro det dina ögon sjöng för mig

i mörkret,

bakom din raka rygg.


Jag ville så gärna tro det jag såg och kände,

jag ville så gärna


släppa verkligheten.


Kan man växa upp, på sjuhundra sekunder?


Kan man andas ut, och bli någon

man inte var förr?


Du vet att jag har förändrats,

liksom orden på pappret

i min kalla hand

hoppar omkring,

byter plats,

liksom drömmarna gör.



Jag önskar att jag kunde höra dig,

samtidigt som jag önskar,

att dina drömmar

hoppade

lika abrupt,


som mina.


Samtidigt som jag sitter här

och ler över tanken

på hur lite jag visste

då,

fäller jag en tår,

då jag inser





. - att du visste så mycket mer.