Ofta vaknar jag liggandes vid en slocknade lägereld på en sandstrand eller i den fuktiga sanden mitt i en öken...
Ett öronbedövande oväsen sliter upp mig ur sömnen och känslan av en ren och rå skräck håller mig till marken. Runt mig springer det en flock vargar med blodtörstiga ögon och öppna käkar som färgats röda av blod.

Det är inte mitt blod utan mellan mig och de attackerande vargarna står en svårt sargad ängel vars vita dräkt sakta färgas röd.
Först sitter jag där helt paralyserad och bara tittar på men sakta går det upp för mig att hon inte kommer att klara sig om jag inte gör något. Jag känner hennes rädsla för att inte lyckas hålla dem borta tills dagen gryr och jag kommer sakta på benen.

Av någon Annledning befinner jag mig åter i en svunnen tid och mitt vapen är svärdet som hela tiden finns där vid min sida.
När jag kommer fram till henne faller hon ihop och nu är det min tur att skydda henne mot angreppen. Trots att jag vaknade naken och frusen så är jag åter igen klädd i svart.

Våg efter våg av galna vargar kastar sig mot oss och det tycks aldrig ta slut. Hela min kropp skriker av utmattning och svärdet känns tungt som aldrig förr.
När gryningen sakta kommer så försvinner bestarna spårlöst och endast vi två finns kvar. Konstigt nog har jag klarat mig utan skador medan min räddande ängel håller på att förblöda.

De följande dagarna sitter jag tyst och tvättar hennes sår som sakta läker och tvättar en efter en fjädrarna på hennes skadade vingar.
När solen blir för varm står jag så att skuggan vilar över henne och under den kalla natten ligger jag bakom henne med armarna om hennes kropp och min rock utfälld som skydd mot kylan. Under de dagar och nätter som vi tillbringar i sanden tillsammans säger hon inte ett ord till mig utan bara ser mig rakt in i ögonen och gråter. Det är då jag förstår att hennes sorger egentligen är mina.

När såren är läkta och hennes fjäderskrud åter är vit som nyfallen snö, känner jag att det är dags för mig att fortsätta mot för mig ett okänt mål.
Jag berättar för henne att vi måste skiljas åt nu för jag ska börja min vandring och vill inte att hon ska följa med för det finns risk att hon kommer till skada.

Sakta börjar jag gå men hela tiden följer hon efter mig på avstånd. Jag vänder om flera gånger och ber henne att sluta följa efter mig. Det enda svar jag får är en sorgsen blick.
Flera gånger frågar jag henne varför hon följer efter mig och då pekar hon bara framåt och väntar på att jag ska gå vidare.
Jag kommer till by efter by som samtliga står i brand men alla strider har upphört. Det ligger skadade människor överallt och deras skrin är fruktansvärda men de går inte att få tyst på dem.
Jag går genom byarna med svärdets spets släpandes i marken så att min vandrings väg rispas in som en karta i den karga marken. Syftet med min vandring vet jag inte men alla känslor i drömmen är så äkta. Smärta, sorg, vemod, vindarnas smekningar och alla andra intryck är så verkliga att jag kan ta på dem.

Människorna jag möter säger inte de heller något utan de bara ser rakt in i mina ögon och ler eller så tittar de skrämt ner i marken.
Så fortsätter drömmen genom by efter by tills jag kommer till ett stort fällt med ett enormt stort bål mitt på. Det står fullt med ansiktslösa soldater runt bålet med facklor i händerna.
Jag börjar springa mot bålet och hugger rasande efter soldaterna. De faller men reser sig upp medan jag hör dem skratta.
Efter ett tag kommer jag fram till bålet som nu brinner för full styrka och ängeln tar tag i min arm och stoppar striden. Hon pekar mot bålet och jag ser mig själv stå brinnande där.

Där slutar drömmen och jag brukar vakna genomsvettig och har ingen aning om var jag är eller i vilken tid…