Allting tar för eller senare slut, även vi gjorde det.
Ett hårt slag mot mitt hjärta har sakta börjat lämna min kropp.

För dig är vårt kapitel i livets bok utläst fast jag nog gärna hade skrivit en bit till.

Nu gömmer jag mig själv i en svart grop av minnen, känslor, smärta, tankar och otrygghet. Kan någon ge mig ett papably för här regnar det tårar som aldrig förr! Sakta drar jag täcket över huvudet, vill inte höra mina egna skrik.

Du var lugnt i min storm,
ljuset i natten,
värmen i mitt hjärta,
texten i mitt livs melodi,
trösten i min oro,
handen i min hand....



....


min ständiga lycka!


Allt är förbi...

Även om jag fortfarande går och väntar på att du ska ringa och säga att allt är ett misstag så vet ju att det aldrig komma komma någon ton, inte ett ljud från dig. Jag som bara ville hålla om dig, känna din närhet mot mig. Varför kunde inte bara fortsätta vara som det alltid varit?

En kyss,
En kram,
En vänlig klapp mot kinden...

Allt jag vill är att du ska komma tillbaka till oss igen..ingen igen!!!
Jag älskar dig förevigt, i oändlighet tills jag inte längre kan älska!