Det gör så förbaskat ont
när mina drömmar krossas
och bilden av mig ifrågasätts
när hjärnan är tom
och hjärtat längtar
men rädslan hindrar mig
från att ta det jag vill ha
ta emot det jag behöver


För magin, den har flytt

och glasskorna smulats sönder

för länge sedan

Och någonstans skar
jag mig på skärvorna
Men det är inte det värsta
det mest skamliga är
att jag ibland älskade
att spegla mig i dem

Men i slutändan trampar
jag mig alltid blodig
Utan att riktigt förstå
vad det är som händer

Jag finner blod under naglarna
men det logiska och smarta
det räcker inte alltid till
för att förklara det
som inte kan förstås

Och det slutar alltid med
att jag kastar sten i glashus
i hopp om att träffa min ömma punkt
men allt jag ser är sprickor
och de bekräftar bara bilden
av det spruckna jaget