delgivandes runt i en ring, av fördelade insatser, att bleka ett nej med klorin om det inte är klart. Det handlar inte om att berätta, utan att lyssna, utan försvarspakt och skådliga allianser, för det handlar om delar och helheter, kurragömmor och vanställda misstron, undanstoppade, nerkilade, fastlåsta i ett rum, genom ett förslutet sigill. Det handlar om mörker och fingrar på ansikten, som att känna sig fram och vara blind, det handlar om en röst som känns igen, men ännu inte kan skönjas i klarhet.

Det handlar om att gå blindbock i förslutna rum, där osynliga dörrar står på glänt. Det handlar om att ta sig fram, krypandes där möbelmang står i vägen, känna efter väggarna för att finna en plats att sätta sig. stillas.

Det handlar inte om att gå i pildammarna och söka sig efter valborgs flammande grenar, och se hundarnas dans med barn, och stökiga ungdomars fylleri. Det handlar inte om att kväva sig fram bland polis och parkvakter, för att ta ett djupare andetag vid nästa avspärrning.

Det handlar inte heller om alla de cyklar som står i vägen, där ambulanser måste ta sig fram, för att deffa ännu en infarkt.

Det handlar om att tvingas gå vilse, i en djungel av nya perspektiv, där apor plötsligt kan svajja förbi inifrån träden - klatcha till med en örfil, för att sedan asgarva. skrika. asgarva.  och där det röda märket på ansiktet plötsligt får en sval nyans av panters tunga, långsamt dra mitt skinn mot hårfästet, och där sekunderna räknas ner med flämtning. och hur en okänd anaconda sakta pressar själens lungor samman..leker med den och väntar på min resignation..att ge upp syret när jag tar mig från dörr till dörr och springer mig sanslöst trött, för att någonstans ramla ihop och skrapa fingrarna i betong, trä, marmor, och hur jag blickar upp och inser. att dessa korridorer kan vara en spegelsal av samma. där inrets gäster, och besökare vant sig med livets script. en kataton melodi, surrandes likt en vevgrammofon, i en försänkt källare av drömmars ovälkomnande respit.

Det handlar om att tvingas sätta sig ned vid ett långt bord, i ett rum, från ett slott, i ett land, i en annan del av sinnenas uppfattning, där ögonen inte räcker till, och där hörsel alltid kommer inifrån. att kanske våga ställa en fråga, och kanske få ett svar, att sitta förlamad och vara Ingenting, att kasta sig genom en kvarn - som mal allt, själ, hinna, foster, ben, organ, tal, tänk, visioner, abstraktion, tidslinjer, val, alternativ, allt som är skett, allt som är genomgått, allt som är varje cell, varje existerande anatomi. ur en enda andning. en fixad punkt, sprayad memoria.

Det handlar inte om att förklara, sittandes på en bänk, med ljummet kaffe ( singlandes i handen), och en tidsmaskin i bröstet. det handlar om att gå.

när världen vrider sig, en lutning ( 0.05 grader väster )

och om att stå, när jorden stjälper sig, 50, 0 grader åt Öster

-

det handlar om att rulla, 41 betongblock uppför en backe

där regn och lera är min mentor

och nakna fötters, självslintande sår

förblir, Tabula rasa, av tiden