Jag slungar ut mina ord i stormen
tills de slipas mot varandra
och glöder i dess öga.

Du läser dem som brev
i vinden.

Jag kan få dem att peka på dig
Genomskådare!
ropar jag

men du smälter dem lena
som strändernas sten

tills en skopa glittrande tårar
faller som ledljus in i min värld.

Jag lyfter upp en handfull misstag
och väger dem i mitt hjärta. Sandstygn!

Din blick får ju allt att väga så lätt.

Räcker fram dem ändå.
Du säger att någonting skavt mig

ett konstverk som glidit på
och kanske en glipa andnöd.

Jag drar in den mustiga doften jord
bland det våta som växer och frodas 
tills någonting ramlar av.

Så slungar jag ut mina ord igen
och de tumlar bland molnen lätt.