De stora fåglarna
uppvadade ur Ulvsundasjön
med långa halsar som sträcker sig mot skyn
har mäktiga gestalter som går med stolthet
och ligger på marken i klasar, fast en och en.
Tjugutre vackra vitgråsvarta
som betar tyst på gräsmattan,
så tysta att man sitter still och ser på dem.

Vet de att de rör sig här olovandes?

Jag betraktar dem tills en man kommer
som klappar i händerna ömt
för att få deras makliga gestalter
att röra sig ned i sjön
men till slut stampar han också i marken
så mycket han orkar -
han är en mycket gammal man...

De flyter ut från strandkanten
där han inte kan kontrollera dem
men på land ringar han in dem noggrant.
Han måste ha bott här länge
för händerna rör sig i en invand manöver
och glömmer ingen
men fåglarna ser inte rädda ut.

För de som brukar bada här
är det bäst att de ger sig av
men den här åskdagen
väntar de ute på fjärden
tills han ger sig av –
och jag väntar i spänning
på att få se dem igen.

När han har är borta kliver de upp på gräsmattan
försiktigt som om de var finklädda gäster
som slår sig ned på yttersta stolskanten
för att de kommit till kalaset objudna.
De är tysta som tillrättavisade barn
men majestätiska som den som intar naturen
med dess självklara rätt.
Jag håller faktiskt andan.