dagens rutor. en inandning mitt i en kalender

och mellan raderna ett blixtnedslag

som formar om allt.



ingivelsen.


han visste att man måste vänta in mig

när något kom till mig:

tångdoften, molnen som rusade in i mitt huvud

dofterna och färgerna som blev allt starkare

och laddade allt med närvaro tills jag tog ned dess diktat.



men jag minns också priset:

hur han bleknade -

den skramlande bilen, den dammiga vägen

stränderna som lockade med sitt svall

tills vi färdades i olika land

fast sätena satt fast bredvid varandra.



att vi teg oss förbi älsklingscaféet och in på färjan.

där han ställde sig med ryggen mot mig och jag bad -

inte till gudar som skulle blidka honom

utan till oasen med källsprång som vällt upp i mig

(och överröstade all hans skönhet)


jag bad att den skulle stanna kvar!



Han gjorde slut vid ett rosa hus.

jag gav mig av mot en egen tillvaro -


men den höll inte

så vi flyttade hop.


jag, som slet med perfektion när det gällde orden jag valde.

han en sakletare när det gällde hur vad som helst

kunde ställas samman i musikmosaik.

den hisnande känslan då vi flöt samman i det båda ville fånga.


men arbetet vi gjorde tillsammans föll aldrig helt på plats.



jag drömmer ändå om hur vi var tillsammans:

en sanning närmre det vi båda blev.