En flicka jag mötte i solen så glad.
Hon var med sin bror på en vårpromenad.
Hon plockat av sippor buketten så grann.
Nu höll hon den näpet så kärt i sin hand.

Hon var själv en blomma av raraste slag
i klänning med hjärtan och blåa beslag
med kinder så röda av frisk västanvind
och ögon så väna som på rådjurshind.

Hon var som en vårbäck i sköna april.
Vem ville hon ge de små blommorna till?
Jo. mor skulle få dem, hon svara på stund
och de skulle lysa upp deras vardagsrum.

Jag kunde. jag ville ej glömma min syn.
Jag ville ta hem den till varat i byn,
och därför jag fråga om en bild jag fick ta,
som jag kunde framkalla när jag den ville ha.

Hon stod där jämfota så frankt uppå tå
och sade att jag gärna det kunde få.
Hon log som en spjuver med solsken i blick
och uti min kamera sade det klick.

Nu har jag den bilden i fotoalbum
men jag tror den ska sättas i finare rum
på hyllan med minnen av ädlaste slag
som fyller mitt sinne med vårens behag.