I salen längst ner i huset,
låg du svävande mellan världar.
Ångest och oro efter ruset,
där levern och njurar städar.

Rummet var nedsläckt och trist.
Flera människor delade salen.
Du verkade så mycket sämre än sist,
då din abstinens gjorde dig galen.

Vi hade köpt lakrits och portionssnus.
Jag lade min hand på ditt svaga bröst.
Utanför klipptes gräset och någon sopa bort grus,
det var vårigt men hos dig var det höst.

När jag ringde idag var du borta.
De sa att du lämnat din säng utan skor.
Dagarna under vård blev för korta,
och nu är du ensam hemma där du bor.

Jag vet vad som lockade dig hem,
och varför du gick barfota en timma.
Men så sliten och trött i varje lem,
snälla måste tankarna alltid till flaskan simma?

Hur skall jag kunna sova med ro,
När jag tänker på dig och din plåga?
Jag vill så gärna tro,
att du bara kunde fråga..

Om hjälp..