Mina ögon sluter sig tunga,
valsandes upp och ned.
Kanske har dem slumrat
mellan tankar och bankande hjärta.

Kanske vilar dem på tingest likt statyer i stadsparken.
Kanske kan dem inte gråta utan hjälp av vemodig musik.

Mina armar känns likt bly,
hängandes från kroppen.
Kanske har dem lyft för många ok
och förtvinat.

Kanske har dem vilat på falska kryckor i regnet.
Kanske har dem orsakat ondo och djupa sår.

Mina ben ligger likt kolosser på mjuk soffa,
retandes och oroliga.
Kanske har dem burit mig
genom storm och förtvivlan.

Kanske har dem hjält mig lämna det som en gång var.
Kanske har de fört mig mot ovisshet i fel rikting.

Mitt hjärta slår,
tunga slag ekar i nattens klara kyla.
Kanske slog det för mina andetag
och för mitt liv.

Kanske slog det för dig, för oss,
sökande och sörjande efter sol.
Kanske slog det för att livet måste gå vidare.


Livet måste gå vidare..