Det var underbart att se Becka kliva av tåget den där kalla dagen i Februari. Vi hade inte träffats på säkert ett halvår, det blev bara inte av. Rebecka kom ifrån början från samma småländska småstad som min biologiska mamma men hon bodde för tillfället med sin syster i Lund och jag bodde i min etta på Göta i Borås. Utan att ljuga, kan jag nog säga att Becka och jag hade upplevt både himmel och helvete tillsammans, bokstavligt talat.

Ta bara den där påskveckan . Jag var 15 år och Becka var 17. Det var på den tiden då Becka fortfarande bodde i Anderstorp och min mamma bodde med Blomman på Skogås, en kvarts promenad från Becka. Det var påsklov och ledigheten speglades i skolungdomarnas ansikten. Vår gemensamma vän Lina Hansson hade anmält sig till en lägervecka i samhällets sporthall. Det var ett kristet läger med namnet “Team evangelist”. På lägret skulle ungdomarna i respektive grupper, spela fotboll, umgås och studera bibeln.
Jag vet inte riktigt hur med kom sig att vi helt plötsligt stod med händerna mot skyn och lovsjöng Gud. Inte heller kan jag minnas, hur två festglada tonåringar, med minst sagt smutsigt mjöl i påsen, fick för sig att gå på nattbön nere i missionskyrkans lokal för att samtala med lägerledare och deltagare. Vi blev ju för fan till och med frälsta!
“ Som ett senapsfrö skall Gud son Jesus växa inom er”. Jag mins de orden.

Min mamma, som var mitt uppe i sin egna livskris, ringde ett antal gånger och sa åt mig att komma hem. När jag förklarade för henne att jag faktiskt var på nattbön i missionskyrkan, var det ju inte så konstigt att jag inte blev trodd. “Du kommer hem nu! Du är inte i någon jävla kyrka, tror du att jag är helt jävla dum i huvudet eller?”
När jag ändå förkunnat för mamma att jag faktiskt var i kyrkan och att jag var tvungen att lägga på för att hinna vara med på sången, trodde hon nog att jag börjat knarka.
Under denna häktiska upplysningsvecka, kom Becka och jag att bli mer och mer insnärjande i den kristna tron.
Varje kväll inne i sporthallen, hölls det stora konserter som var öppna för allmänheten. Becka och jag stod i folkmassan och kunde snart alla låtarna utantill. Vi kände oss till en början ganska dumma. Folk blundade, viskade för sig själva och sträckte händerna upp i skyn. Det lät stundtals som en kollektiv orgasm. Vi fnittrade till en början, men fann snart oss själva med händerna i skyn, unisont sjungandes “Lord I lift your name on high”.

En sen natt efter sista nattbönen i missionskyrkan, skulle Becka och jag gå hem till henne och sova. Hennes mamma bodde närmare centrum och det var därför smidigare att sova där. Det var kallt ute och vi fick låna två jackor av ledarna i kyrkan. Jackorna var knallgula och på baksidan stod med stora svarta bokstäver “Gör som Gud, bli människa” Det var med dessa jackor på, som vi dagen efter gick till ICA för att handla frukost. Vi stannade till vid godiset. Pengarna som Beckas mamma hade skickat med oss, var inte till för något annat än frukost, det hade hon gjort mycket klart för oss. Jag sneglade på chokladen och på Becka. Hon förstod. Jag tog två Snickers och stoppade dem under jackan. Mitt hjärta bultade ohälsosamt snabbt när det var vår tur att betala i kassan. Det gick bra. Vi firade erövringen på en bänk utanför Sibylla. Vi åt våra Snickers och tände var sin cigg. På väg tillbaks till Beckas mamma skrattade vi länge åt vårat lagbrott. “Tänk att vi snattade med dessa jackorna på oss!” , viskade Becka och vände sig demonstrativt om för att jag skulle läsa texten på hennes rygg. “Gör som Gud, bli människa!”
Vi var egentligen aldrig anmälda till lägret. Vi var där ändå. Vi åt deras mat och njöt av deras glass. Jag vet inte om de trodde att vi var anmälda. Ingen frågade någonsin om det. Lina Hansson sov inte på lägret som alla andra. Hon gillade inte att sova borta av den anledningen att ibland kissade på sig i sömnen. Det skulle ju vara dödspinsamt för vilken tonåring som helst, så jag förstår att hon valde att sova hemma. Nu var det ju inte Lina som vi var där för heller. Flera killar och tjejer från vårt umgänge, anslöt sig till de nattliga aktiviteterna i missionskyrkan. Vissa var nog bara där för att det inte fanns något annat att göra. Andra föll liksom oss som pladask in i den andliga världen. Kruse, Peter och Obbe var där varje natt. Kruse, Peter, Obbe, Becka och jag brukade umgås redan innan, fast då var ombladet och vinet utbytt till sour cream chips och hemkört. Jag hade länge varit småkär i Kruse och en kväll satte vi oss på trappan utanför missionskyrkan. Vi hånglade och snackade. Rätt var det är så kommer två ledare ut från Gudtjänstlokalen med ett gäng ungdomar i hasorna. “Det är några som har bett oss välsigna er kärlek”, sa den kvinnliga ledaren .Kruse blev alldeles tomatröd om kinderna, och jag skrattade åt den pinsamma situationen. “Vi är inte ihop. Sade jag. “Vi bara hånglar lite”. Ledarna blev tysta. Det var själklart Obbe och Peter som hade varit i farten. Det blev ingen välsignelse. Men roligt var det.

Vi hade fallit pladask för lägrets hjärntvättning och när det sista konserten hölls, grät vi hejdlöst. Allt var över. Ledarna vi kommit att älska skulle tillbaka till sina familjer och sina liv. Musiken och nattbönen, bullarna och samtalen. Allt skulle ta slut i natt. Vi satte oss uppe på en järntrappa utanför sporthallen och grät tyst för oss själva. Fredrik, en av ledarna som vi lärt känna kom fram till oss. “Hur är det tjejer?”
Vi började gråta ännu mer. Till slut snyftade Becka fram, “ Det är över, slut..”
“Det är inte över tjejer, det har bara börjat!” Fredrik kramade om Becka, sedan mig.
Vi mådde ganska dåligt ett par veckor efter lägret. Idag är det bara en av de minnen som kan få oss att ligga hopvikta av skratt.