Älskade.
Jag försöker verkligen.
Jag gör allt jag kan för att hålla modet uppe men det är så svårt och tiden ifrån dig känns för lång.

4:e juni känns som en evighet långt bort och jag förstår inte hur jag ska stå ut.

Den 4:e juli för 5 år sedan var jag förresten på arlanda och hämtade hem våra hundar. Vet inte varför jag plötsligt kom att tänka på det.

Tid är något konstigt.
Abstrakt och underligt och svårt att få grepp om.

Det är lättare att bara känna känslan och känslan idag säger, herrejävlar i helvete vad jag saknar dig.
Enklare att bara känna den där känslan av att något fattas än att se dessa dagar framför mig och se glädjen i att du faktiskt kommer tillbaka.

De är oväsentligt att tiden rinner och dagarna försvinner och att du kommer tillbaka.. Det som är viktigt är att det gör ont i min mage.

För JA.
Jag har ont i magen.
och i hjärtat och mitt bröst känns tungt och luften har svårt att passera.

Något fattas mig.

Du saknas och jag försöker att vara stark för din skull,
inte visa att jag går sönder men ledsen smulan..
jag går sönder och det här gör mig illa.

Jag är ärlig nu.

Jag saknar dig så att det gör ont, på allvar.

Något är trasigt.
Jag är trasig.

Det är inte meningen att du ska vara ifrån mig,
det är meningen att du ska ligga där bredvid mig när jag vaknar på morgonen och det är meningen att du ska sitta mitt emot mig när jag dricker mitt te.

Jag älskar dig. På riktigt och när man gör det så känns det som att man gått sönder när den man älskar är borta..






Ja, jag inser hur patetisk texten blev men jag anser mig berättigad att få skriva en och annan patetiskt ärlig töntig text ibland.

Och det är alldeles sant.
Ditt jobb gör mig illa och jag önskar att du var här för det gör ont och det fattas något när du inte är det.