Jag plockade tusenskönor till dig

en krans.

Jag försökte väva in mina mest sublima drömmar

innan jag insåg

att dina var,

så mycket vackrare.


Någon rörde vid dig,

och du skrek.

Du skrek högre än vad mina öron

och mitt hjärta

klarade av

och det small.

Liksom älvornas marvolösa dans kändes mitt hår,

innan det blev trist och grått.

Liksom dina drömmar,

höga och himmelsblå,

var även mina,

Innan jag slutade hoppas.


\"Hoppet är det sista som överger människan.\"

Betyder det,

att jag inte kan bli övergiven,

igen?



De krossade glas,

och lämnade mig i mitten.

Jag fäller varken tårar,

eller exploderar och skriker.

Det är du som får stå för skrikandet,

jag,

försöker leva.