Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Brevet om och till min syster.

Jag har en lillasyster. Nej, nu ljög jag, jag har faktiskt två stycken småsystrar. Två småsystrar och två småbröder. Min familjehistoria är en invecklad historia och inget som jag orkar eller vill ta upp nu. För just den här historien handlar endast om min äldsta lillasyster. Om Christina.

Stina är två år yngre än mig och i år fyller hon femton. Fan, syrran, vi håller på att bli gamla ju! Anledningen till att jag sitter här just nu och skriver om min snart 15:åriga, otroligt kaxiga lillasyster är att jag precis har insett att jag nog älskar henne. Jag vet, ni har hört det förr. Och många gånger dessutom. Men det är en sak att bara säga det och en sak att verkligen inse det. I dag har jag insett det.

Min syster är kaxig, det har jag redan sagt, hon är expert i konsten att driva mig till vansinne och hon är stark som en häst. Ofta luktar hon som en häst också på grund av alla de turer hon kör ut till stallet. Vi har alltid retat gallfeber på varandra men på sistone verkar det som om vi har lyckats sluta fred. Vi är kompisar nu. Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag tror inte att vi har bråkat ”på riktigt” på över två månader och jag måste säga att förvånande nog gillar jag det. Vi kan prata med varandra, vi kan skratta tillsammans och vi har skitkul ihop. Vår vänskap är visserligen fortfarande en aning skakig med för första gången någonsin skulle jag kunna föreställa mig hur jag och min lilla bångstyriga och ack så envisa syster sitter och har trevligt ihop som vuxna. Kanske med varsin kopp kaffe i handen och ett barn i knäet. Haha, det får mig nästan till att skratta.

Min syster är min raka motsatts. Både till sättet, smaken och till stilen. Jag föredrar ett lugnare tempo och spenderar gärna mina fredags- och lördagskvällar tillsammans med vänner tittandes på nån film eller något likanande. Stina är mer impulsiv, planerar inte, hittar bara på saker och om hon hade fått välja hade hon packat en väska och bosatta sig ute i stallet hela helgen. Åkt fredag och kommit hem söndag. Jag gillar enkla, svarta, BEKVÄMA kläder. Helst något som döljer de extrakilon som de flesta i vår familj går och bär runt på. Stina älskar häftigare kläder. Visst, det är fortfarande mycket svart, men det är mycket mer urringat, tajtare och mycket mer tryck och volanger. Och hon klär i det. Hon ser ut som en fotomodell och hon vet om det, störigt nog! Jag ser bara ut som den medelmåtta jag så ofta är. Min syster är stark, både fysiskt och psykiskt. Visst, hon är inget ljushuvud i skolan precis, men hon är stark ändå. Jag är svag, mest fysikt svag men även en aning psykiskt. Fast när det kommer till ”skolsmart” slår jag nog henne, tack och lov.

Till och med när vi bråkar gör vi det olika. Eftersom att jag är verbalt duktigare än henne utnyttjar jag det till max medan hon själv är klart medveten om sitt fysiska övertag. Detta leder till att jag fäller en massa kryptiska kommentarer som hon inte riktigt förstår och hon svara genom att banka skiten ur mig. Alla nöjda och glada, speciellt vår bror om han får titta på under tiden.

Hon är två år yngre än mig, men skulle lika gärna kunna vara fem år äldre i vissa sammanhang. Jag är bättre på att planera, tänka efter och organisera. Men på alla de ”kvinnliga” planen har hon gått om mig med stormsteg. Och gud vad jag är avundsjuk på henne för det!

Vi är så olika, enligt mamma bråkade vi till och med som små barn. Men det verkar som om vi har lyckats med att, efter femton år, äntligen hitta någon form av balans i vårt förhållande.


Nu, kära syster vill jag bara säga till dig personligen att när jag började med det här ”brevet” om dig och till dig, visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva mer än ”jag älskar dig syrran”. Nu så här i efterhand vet jag att det aldrig skulle kunna förklara allt det som jag vill att du ska förstå ligger i de här enkla och utslitna orden. De känslor som jag vill förmedla till dig kan så lätt drunkna i de ord som har blivit sagt så många många gånger tidigare och det kunde, och ville, jag inte riskera. Så det slutade med att jag skrev en mindre uppsats om dig och om oss.

Jag hoppas att när jag nu sitter här och skriver de sista raderna och de sista orden på detta brev, som jag inte har för avsikt att ens visa dig inom de närmsta tio åren, ändå på något sätt har lyckats att i alla fall förmedla lite av allt som jag känner just nu. Jag hoppas att du ska förstå att de tre ord jag snart kommer till att skriva till dig, är mer än bara ord. Och jag hoppas du blir glad över att höra dem.

Lillasyster, jag älskar dig. Jag älskar dig för den du är och för de stunder som vi har tillsammans. På gott och ont, jag älskar dig!


// Din knäppa storasyster.
08-05-11




Prosa (Novell) av Knasboll
Läst 2470 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2008-05-11 00:32



Bookmark and Share


    Suicide
Jag finner inga ord!
superfint, superbra och helt enkelt fantastiskt!
(Vänta lite nu...jag fann visst ord XD)
2008-05-11

    ej medlem längre
Härligt skrivet! Applåderar!
2008-05-11

  ospray
underbart
lite humor mitt i allvaret

fint

applåd såklart
2008-05-11

    eva m h
Fina rader till syrran!
2008-05-11
  > Nästa text
< Föregående

Knasboll