där i den vredaste stormen
när jag rest min palissad mot världen
och gjort mig förtrogen endast med ugglorna
där i dånet av mitt vansinne
och ekot av min ensamhet
hör jag din sång

du fäller min sköld till marken
varje ord från dina mjuka läppar
klär av mig en del av det pansar
jag ämnat till att kväva fram
min egen långsamma livlöshet

genom dimmorna från mina eldar
når din blick min nakna sårbarhet
och finner det sista låset till kedjan

gryningen möter mig
den oändliga natten faller med sömnen
som en ond dröm jag endast minns delar av
och jag vaknar äntligen till den jag är

där framför mig står du
klädd men alltjämt blottad som jag
du som vågat allt har nu rädsla i din blick
jag stryker försiktigt håret som skyler ditt ansikte
du som trotsat min sömndruckna storm
vågar du möta min kärlek