Glad över att orden finns nedskrivna, sparade så att de kan ta mig tillbaka dit igen, påminna mig om hur verkligheten var då när nutiden spelar mig ett spratt och minnet vill försköna.

Inbillar mig att du skulle kunna få privilegiet att vara en del av mitt liv idag, att du är värd mina ord och mina tankar. Att du skulle få vara min vän, på grund av allt det fina vi delade...

Då behöver jag minnena, orden du skrek. Slagen som togs emot och besvarades.

Behöver minnas hopplösheten, ilskan, aggressionerna som pyrde känslan av att vara helt värdelös.

Hoppet som fanns om att du en dag skulle förändras och bli den du var i min hjärna - den underbara älskvärda. Jag livnärde mig på det hoppet i många år.

Du tystade mig. Starka självständiga bästa förvandlade du till en tyst svag varelse som gett upp.
Jag gav upp. Accepterade att livet inte hade mer att ge, att det stillsamt skulle flyta på och jag skulle agera dörrmatta för alltid... Bara jag fick de där små bitarna av närhet och godhet du gav när det passade dig.

Att vara en docka du lekte med. Att inte få någon som helst respekt och att ursäkta dig hela tiden. Alltid påhittade förklaringar i mitt huvud- du kunde inte mena det där.. Du var egentligen någon helt annan, det var bara jag som framkallade de där sidorna hos dig. Jag drev dig till vansinne och jag förtjänade att bli behandlad illa.

Du gjorde mig sjuk.
Vi var något sjukt.
Ännu är jag inte lagad, fortfarande ärrad och trasig efter din framfart i mina vener.

Fortfarande rädd och liten.

Att våga lämna dig var det näst största jag gjort i mitt liv,
det största jag gjort är att våga älska någon igen efter att ha varit tillintetgjord och tappat allt hopp.

För mig är du inte värd någonting.
Du är för mig en avskyvärd människa som gjorde mig illa.

Aldrig mer ska jag låta någon annan människa bli huvudpersonen i mitt liv, aldrig mer ska jag låta någon människa trampa på mig så som du gjorde och jag ska aldrig mer acceptera att bli besviken gång på gång.

Man vill plocka fram fina saker att minnas, jag gjorde det alltid. Framhävde de få bra saker som fanns men med klar syn så ser jag att ingenting egentligen var bra. Det var aldrig bra, inte någon gång under alla år så fick du mig att känna mig värdefull.

Tror inte att du någonsin älskade mig, jag var bara något du behövde.

Jag har avgett ett löfte till mig själv, jag ska aldrig mer bli tyst.

Ironi egentligen.. Att en sådan utåt sett stark feministisk styrande person i tysthet kunde bli så förnedrad och trampad på. Bli tystad.

Att jag svalde och svalde till jag blev full och sprack.

Kan inte se dig som något annat än en sorglig figur - en vedervärdig människa som jag önskar ont.


Behöver de nedskrivna orden för att minnas hur det egentligen var när minnet fösöker fösköna, plocka fram det positiva..
Det fanns ingenting positivt...
Alla år var svarta år.

Starka ord men jag tror faktiskt att jag hatar dig.