du valde inte ditt vildsinta väsen. Bisterkyligt, som dödfödd natur, då den svävade över gränsen i ett köttsligt snedsteg; dimmiga sommarängar och det nyklippta halvnakna gräset, din röst som ropar hjälp, dina sönderskrapade knän, skammen över att fortsätta leva, det nya barnet i din mage är en stjärna som har slocknat.

Fåglarnas samvaro är nära dig, vild på våren, för att sjunga, ord blir till ljud ljud blir till inget blir till allt allt försvinner, vilken lycka. Det rekorderliga, det lite goda, den stackars inbillningen, bevakar till punkt och pricka dygnet runt de gråtande kroppsöppningarna, som redan börjar stelna i ett lagenligt skri; ett kretineko.

Det första tillsammans med det sista, späda jungfru-atavism. Hemsökt av ett ofrivilligt ursprung; cyklisk tomhet, smärta utan känsla. Tysta skrik i tältet, fyllan, våldet mot könet, trasig i en vecka, fortsätt stark tyst.

En hes och inte vanligt levande stämma ljuder upp i ett gällt skratt som får blodet att stiga åt huvudet i tårar, styrkan, du står ut, allt du kan tänka väntar dig kvinna, för det finns redan för dig, det är för att du inte tänker utan hoppet.

Något skrattar åt sin egen undersköna kreation när den lider. Du starka skogskvinna, spotta din vänlighet som frätande blod i gudarnas envisa åsyn, du kan inte rädda världen men rädda dig själv, det som är bra borde vara kvar.

Åsyn. Ger dig betalt med ett undermedvetet. innan du slungas ut i en katakomb av distinkt energi där den vänliga vinner vad som händer eftersom skräck för vissa är äventyr för andra, skräck känner den som förtjänar att dö. straffet är inte i någon närhet, det drabbar, och drabbar, tids nog.