Det är som om en oåterkallelig vind som viskar,
Herradöme och känslokyla.
Den överlägsna extasen,
Svärmande ringande ringar, band av vämjelse,
Spiraler av avsky.
Och han ryser.

Insynen är hans slaveri,
Oket skall innebära smärta men
Frihet åt alla, nu är det krig
Jag och hela min värld mot havet

Till havs, vid foten av ett skär,
Vilket upplevs - alltjämt växer,
Den förutbestämdes utopis.

Här ögon iakttar skutor och fåglar, han ser själar,
Kadaver, objekt,
Han förnimmer toner och ansikten,
Utseenden och anlag,
Inte olika dennes.

Men likväl, visst en tidlöshet av andlig avvikelse.

Han vill klyva träd med handflatorna
Och krossa stenar med tårna
Som en hjälte utanför kroppen,
Skjuta ihjäl männens veka ålder,
Där det själssvaga tvekandet erhålls,
Här är han och här fungerar han,
Här skall brottet briljera.
Det är slut och det är över,

Genom en skog utan betydelse
Bär stegen in in anden
Som under den vakna drömmen
Skådar det som är det riktiga
Alltid skall det som sanning hållas

Vanställa väsen:
Artikulerar artificiella grymtande läten,
Bereda stridshandsken som föder det usla
Embryot som kan växa till en insikt och
Arkebuserar förnekandet, stenar det
Som tänker, kulorna räcker inte till alla.

Försvinn inte för alltid:

Ur kropp och styrka strålar
kretinens ömkliga tårar.
Inmundigas med blodsvittnets vällust.

Sväva sväva
blunda uppfatta det halvt vakna, uppskatta
Atmosfärens upphöjda glömska och
Du glömmer bort blodlinjen
Stagnerar inte
när du inte lever i din handling

Ur lekamen strilar kretinens ömkliga tårar.
Inmundigas med blodsvittnets vällust.