Genom vindlande, vinande fönster syns ett grönt vackert sommarlandskap. Björkarna har slagit ut och blommorna står i salut mot himmelen, alla försöker de överträffa varandra i den oändliga tävlingen om vackrast och mest väldoftande blommor. Alla vet de om att ingen segrare kommer koras, och alla är de tillfreds. Deras önskan är bara att visa upp sig i sina vackraste sommarkläder, och alla hoppas de att det betyder något. Kanske det gör, kanske inte. Jag är ingen domare, jag fröjdas bara av deras naivitet och grönska.

I dunklet under trädkronorna i en undangömd lövträdsdunge någonstans i detta avlånga land syns en rörelse. Vinden ligger stilla, men några lågväxande buskar och prunkande grenkvistar rasslar till av beröring. Något skymtar snabbt förbi, en kort skymtning av vitt och rött en bit bort bakom träden. Ett klingande kvinnoskratt hörs lågt från samma håll. Är det skogsnymfer som kommit fram från vinterdvala? Eller bara en vanlig kvinna ute på skogspromenad? Det kanske vi aldrig får veta, om vi inte tar oss närmare…

Tyst, ja, tyst vi gå. Andas långsamt, andas lätt. Minsta ljud kan skrämma bort vårt villebråd, och då står vi handfallna och ensamma i den sommarvarma skogen.
Där! Jag hör ett ljud, Var inte det en knakande kvist bortåt vänster? Jag är säker!
Vi närmar oss!
Klättra fort över det nedblåsta murkna träder där, och spring sen så tyst och fort du bara kan! Jag är alldeles bakom dig, jag lovar!

Raskt vi färdas de många metrarna till ljudets källa. Vi är tystare än dimma, snabbare än hjorten. Nu har vi snart fångat bytet! Vi väjer enkelt för hindren i vår väg, en björk där, en ek där! Alla försöker de hindra oss, till ingen nytta alls, vi är för skickliga, för snabba och för vana! Ormbunkarna lägger sig i försåt för oss, försöker snärja våra ben, och de allehanda små buskarna försöker burra upp sig så mycket de kan för att skrämmas. Men vi flyger skrattande över alla hinder. Vi kan inte stoppas! Ropar du, och jag fnittrar högt till, mitt sätt att hålla med. För en utomstående kan vi säkert likna två galningar som utan rädsla för liv och lem rusar skrattande genom snåret, men vi vet bättre! Vi vet exakt hur vi ska göra, vi vet exakt hur långt och högt vi kan hoppa. Vi har gjort detta varje sommar sen vi var bara små telningar. Vi känner träden vid namn, och allt är en olidligt vacker sommarlek.

Vi kastar oss ljudlöst in i gläntan där ljudet från den brutna kvisten kom. Vi förväntar oss att möta skogens nymfdrottning i skiraste blomdräkt. Bådas våra hjärtan rusar av förväntan och nervositet!
Men!
Allt är tomt. Inget tänkande ting står för oss. Vi är ensamma i gläntan.
Vi letar febrilt efter spår, efter vad som helst, någonting som kan visa vem vi jagat!
Vi vänder varje grässtrå, varje sten. Och inget hittar vi. Gläntan är till synes helt orörd. Här har inte ens rådjuren betat, och vi ger upp.
Tillsammans lägger vi oss ned och andas ut. Himlen är ljust ljust blå, och solens sista strålar letar sig fram till våra ansikten. Du andas ut en lätt suck, och jag sluter ögonen. Vi kommer sova här, och imorgon leta oss hem. Båda vet detta, vi behöver inte yttra några ljud.
Jag kan dock inte släppa tanken på vad som slinkt förbi oss. Vad i denna ljuva skog som både skrattar, tänker och narras. Vad som kan vara både bättre och slugare än oss…

När solen sjunker bakom horisonten och vi bägge två har somnat syns ett muntert glitter från två ögon vid skogsbrynet. Ett nästintill ohörbart skratt ljuder, och våra drömmar fylls av värme, ljus och kärlek.
När vi vaknar av solens ömma omfamning ligger det en nyutsprungen förgätmigej på mitt bröst, och en djupröd ros på ditt.
Vi kanske aldrig får veta säkert vad det var vi jagade, men vi båda har en aning vem vårt villebråd egentligen var.