Nu ljuger jag överdriver eller så låtsas jag som om det som är runt i kring inte finns, det som är kring mig passerar, det blir nya tider, nya liv, tanken på självmordet håller mig vid liv.

Varje varseblivning, varje ihjältörstande ensam vision är en vision med en pistolmynning i munnen, den amputerade emotionen uppsatt som en fjäril med nål, helheten; det är jävligt nära nu. Allt skall tydligen vara uppdiktat, skall vara bilder som knackar på som är uppdiktade, jag ser den uppdiktade helhetens lögn, den som snart är bly i mitt skallben.

Uppe i kanten av min värld, som en ogenomtränglig ugglas önskningar håller hemlighterna hov, stör mig som mitt eget innandöme, hur länge måste jag andas den syrefattiga vetskapen innan den blir det svarta i mitt blod som får kallas upplysning? Det är det yttersta ända till lögnen blir synlig i hörnen, man får vara glad för små portioner förgänglig sanning.

Bastardisk naivmodig precision, gräver en grop och en grop i dess botten; skrattar som en varulv, överlämnar mig åt sådant jag inte känner, hånar mig, "du kommer aldrig sluta gräva, grabben."

Jorden skrattar, en dystopisk ironi, spadtagen, friktion, nuets nu som visar symboler, aldrig ljud, stenarna under mördarnas, soldaternas, nickedockornas blodiga sandaler, inga olika ord, inga nu och men.

Mullens inombordsgester som sänker tentakler med lod bestående av tillfällig upplysning i mitt tredje öga.

Slutsatsen tatueras i mitt slutligen underbart ovetande bröst
"Lexikalisk är vad som helst, bli som vattnet, hjärndöd."