För några dagar bor jag hemma hos mina föräldrar och idag hade min lillebror Carl bjudit hem sin klass på fika. Hans klass består av, förutom honom, två elever, samt två fröknar och en assistent. Assistenten var inte med idag.

Det är en speciell klass. På många vis. Fröknarna berättade att det var en ovanligt bra klass där de tre eleverna månar om och tar hand om varandra. Den andre killen som bättre kan tala för sig än Carl brukar försvara Carl både muntligt och fysiskt när det behövs. Även om de fysiska metoderna inte är önskvärda. Tjejen i klassen är kär i Carl. Men han har redan en tjej, som bor på annat håll.

På gymnasiet där de tre eleverna går händer det titt och tätt att andra elever på skolan retas med Carl och hans vänner. De som retas ropar fula ord efter dem eller går bakom ryggen och förlöjligar de tre vännerna.

När de nya ettorna började i höstas blev trakasserierna flera snäpp värre. Så illa att de tre inte stod ut. Carls beskyddare slogs allt oftare och Carl kom hem och var ledsen. Kanske mest förbannad. Som alltid hade han svårt att få fram orden så det blev mest långa ramsor av svordomar i ett försök att hålla tårarna borta.

Fröknarna insåg att situationen var allt annat än hållbar. De pratade sig samman med de tre och tillsammans gick de ut till alla klasserna och berättade om sig själva. De berättade att de går i en träningsklass där de får individuellt stöd med sina olika funktionshinder. De tre vännerna berättade hur de upplevde och kände inför dem som retades. Fröknarna frågade de andra eleverna om de själva skulle våga ställa sig så här inför andra och prata om sin egna svårigheter. Alla skakade på huvudet.

Detta pratade vi om idag när vi fikade tillsammans. Carl reagerade starkt när en av fröknarna berättade om hur andra ropat elakheter efter honom. För även om okvädandet har upphört så finns det ändå kvar. Lite grann.

Igen blir det så tydligt för mig att det är okunskap och osäkerhet som gör att vi skapar barriärer människor emellan. Vi är så rädda för det som är annorlunda. Så ofta önskar jag att alla jag känner skulle få träffa min bror, för att öka deras förståelse för personer med fysiska och psykiska funktionshinder. För min bror är något av det finaste som finns. Så mycket rikare mitt liv är med honom i det.