Tristessen får mig att krypa längs med väggarna.
Luften dryper av meningslös existens.
Min kropp känns blytung och jag undviker att röra mig.
För vart skulle jag gå om jag satte kroppen i rörelse?
Ingenstans.

En känsla av vardag och tomhet växer i mitt bröst.
Denna jävla vardag… Same shit, different day.
Mitt huvud känns som ett såll… allt rinner bara rakt igenom.
Kvar blir fragmenten av onödig smuts, konstiga minnen och förvridna ideal.
Suckar tungt och sänker mitt huvud.
Meningslöst.

Jag vill göra något meningsfullt.
Då menar jag inte något i stil med att hjälpa andra, eller att helt plötsligt bli religiös.
Det finns ingen Gud. Det finns ingen moral eller respekt.
Inte i detta samhället i alla fall.
Meningsfullt… då menar jag något som betyder mycket för mig.
Problemet är bara att jag inte hittat något sådant än.
Eller?

En frän doft av verklighet sticker mig i näsan.
Verklighet… vad är verkligt?
Kanske det faktum att världen är på väg att ruttna…
Kanske den sanning att det inte finns någon mening med livet…
Samma nyheter… samma utslitna ansikten och namn…
Samma jävla rutiner och tankar.
Vi föds, vi pressas av stress och förväntningar som krossar våra drömmar…
Sen dör man och glöms bort.
Mening med livet… skrattretande.

En tung suck pressar den sista livsglädjen ur mig.
Har stor lust att bara slå ner någon ensam stackare i en mörk gränd.
Bara för att visa vad samhället gjort med min existens.
Tro inte att jag tycker synd om mig själv, eller att jag är emo på något vis,
för det är jag inte.
Finns nog en hel del som känner som jag.

Men va fan gör vi åt det?
Vad kan man göra?
Rastlösheten pryglar mitt inre, som fylls med irriterande små skavsår som leder till ett förbaskat kliande, vilket leder till en större känsla av rastlöshet.
Smygande kommer ett infall om att bara skrika rakt ut.

Denna värld… detta samhälle… skrämmande tråkigt.
Det är så mycket man SKA göra, så mycket man SKA kunna…
När kommer man till den punkten i sitt liv då man faktiskt kan välja själv?
Den punkten då man faktiskt vet vad man vill och kan göra?
Fan vad odiöst detta är…
Det enda min existens kommit fram till under dessa långa och slitna 18 år:
Att jag är fjättrad i en värld full av skit.
Kom nu inte med dessa uttjatade argumenten,

- ”du måste väl vara glad för att du är frisk och har tak överhuvudet”
- ”Tänk positivt, de blir ju inte bättre av att du är så negativ”
- ”det kunde ha varit värre”


Jag vill bara inte höra det… jag har redan lärt mig att ta sådana saker för givet.
Som alla människor gör.
För ni idioter som försöker intala mig sådant dravel…
Inser ni inte att det är sanningen?
Allt ni någonsin har gjort, gör eller kommer göra…
Är meningslöst.
För ni är nästa man på tur att hamna i samma situation.
Vingklippta, uttråkade och med vetskapen att er existens inte leder någon vart.

När ni ligger där på knä… och suktar efter en mening…
När ni insett sanningen… Då ska jag stå där…
Och skratta er rakt i ansiktet…
Precis som ni gjorde, när ni sa ”tänkt positivt”.
Fuck you