Mina bojor av självförakt och ångest
Påminner sig om och om igen
Deras tyngd får mig ur balans
och det rasslandet ljudet vid minsta rörelse
Får mig att skälva

Jag kan inte sluta gråta
Över hur jag hamnade här
Psykiskt nerbruten med men för livet
Jag skadar inte heller bara mig själv
Mina närmsta lider av min närvaro
Då mina problem bara uttrycks i ilska
Deras arga miner och hårda röster som
jag givetvis får till svar ger bara mer bränsle åt
det ursinne som brinner inom mig

Först i min ensamhet visar sig det innersta
Vad all denna vrede försöker maskera
En bottenlös ocean av sorg och rädsla
Där vågorna slår hårt mot en strand som inte finns
Ängslan av att bli övergiven, lämnad och sårad
Väger tungt i mitt bröst
En tyngd som tröttar ut mig mer och mer
Jag stretar emot, försöker hålla mig ovanför ytan
Men kallsuparna kommer tätare och tätare inpå
Och snart kommer jag inte kunna andas mer

Ibland orkar jag hålla mig uppe
och tycks mig se fastlandet någonstans i fjärran
Efter detta fenomen trycks jag dock alltid tillbaks ner under ytan
Om detta beror på otur eller på något jag själv gör vet jag faktiskt inte
Antagligen både och

Endast mina närmsta känner av allt det här
De människor som jag fasar mest för att bli lämnad av
Just dem är det jag jagar bort med min förklädnad
Det är en ond cirkel jag inte kan ta mig ur
Mitt eget organiserade helvete

Hur kunde jag bli sån här?
Kan vara så elak,kall, sårande och giftig
Men kan nog inte skrika högre
utan att höja rösten
men jag menar inget av det
Jag är bara trasig

Denna vrede
Ett desperat försök att skyla min defekta person
Jag har försökt att förklara
men ingen förstår
Hur mycket dom än vill
Oavsett så är detta inget som kommer försvinna
över ett nattligt samtal
För jag vill inte ens prata om det
Jag vill bara kunna gråta ut
Och få en varm famn och lugnande ord som respons

Jag är så otillräcklig, förkastlig och oduglig
Inget är bra, varken hur jag tänker, ser ut eller saker jag gör
Utför jag inte saker perfekt, kryper snart ångesten fram
Ingen mänsklig varelse kan vara perfekt i allt dom gör
Därför infinner sig ångesten väldigt ofta hos mig
Kanske har orimliga krav på mig själv
Men ändå är jag inte bättre än så här

Jag skäms, så innerligt
Tårarna strömmar när ensamheten infinner sig
Tankar om att skada mig själv dyker upp
Håller armarna hårt om mig själv
Känner hur jag tappar kontrollen
Skälver, snyftar och vrider mig i psykisk smärta
Jag faller

Vill bara att det ska ta slut
Vad som helst bara skiten tar slut
Utmattad och med svullna ögon
En livstid senare
Reser jag mig utmattad upp
och medan jag försöker
dämpa svullnaden runt ögonen
med kallt vatten ur en gammal kran
funderar jag över
Hur det känns att inte vara som jag?