Går sakta hemmåt
Funderar över allt, alla år som gått
Blickar upp mot det mörka himlavalvet denna kyliga natt
Drar ett djupt andetag och mina lungor fylls av denna omänskliga tomhetskänsla
Efter allt.. är detta vad jag lämnas med?
Denna råa saknad..

Håller ändå andan.. vill inte släppa känslan
Trots att jag skyr den något så innerligt
Så är den det enda jag har kvar.
Efter alla dessa år.
En nemesis, en gammal vän och samtidigt betyder den ingenting.
Men den är min.
Och har alltid varit.