Hon ligger på sängen och stirrar upp i det vita taket
Hoppas att den mörka chokladen som smälter på tungan
Ska bota den darrande handen

Kvar i asken ligger endast kaffepraliner
Hon har aldrig gillat kaffepraliner

Ovanför henne,
På hennes tak, deras golv,
Stökar familjen runt

David Bowie försöker vagga henne till sömns
Men det är svårt att sova när man tänker för mycket
Ändå fortsätter han tappert att sjunga
För att hon har bett honom om det och för att han inte,
I sin bristande närvaro,
Kan hålla om henne
Även om det kanske är det hon mest behöver
Istället får musiken omsluta henne

Pianot tystnar ut,
en telefon ringer
Lyssnar man noga kan man höra hans röst just där också

A lad insane
A girl insane
Galen av oro och känslan av ensamhet

Snart glider hon ändå in i ett töcken av drömmar
Trappan är lång och vindlande
men hon är inte ensam
Så länge hon inte är ensam är allt bra
Hon talar med honom, snabbt och osammanhängande
Allt för att han inte ska gå
Vad som varit, vad som ska hända
Inte om nuet
Aldrig om nuet

Nuet skulle bryta illusionen
Tvinga tillbaka det som är verkligt
Det som är nu.

”Oh no love, you are not alone.”
I drömmen slipper hon att gå ensam
I drömmen har hon honom,
Har hon någon

”We could be heroes. Just for one day.”