Hon vill fråga honom om vilket hans bästa barndomsminne är. Hon vill stryka honom över huvudet och ta honom i famnen. De är far och dotter, men främmande för varandra. Hon önskar att de kunde mötas och prata om det som är viktigt. Det som man vill veta innan tiden rinner ut. Hon vill ha svar nu när hon försöker lägga pusslet om sig själv.

Far och dotter visst pratar dem och konversationen innehåller artiklar i DN, golfrundor, musik, semester och jobb. De frågor som maler i hennes huvud orkar läpparna aldrig formulera. Orden stockar sig i halsen och tungan blir stor och torr.

--------

Om hon fick ärva alla familjens fotoalbum så skulle hon bränna många av dem på bål. Bilderna vittnar om ett trevligt, lyckligt och svenskt familjeliv, men allt korten förmedlar är svärta. Ur bilderna på henne tränger en stor ensamhet fram och den golvar henne likt en ångestattack. Kroppen känner exakt samma avsmak inför sig själv som den kände då. Bilderna vittnar om en tid som var lycklig för alla utom henne och dem påminner om det mörker som hon ensam bar på.

Ja, hon tänker på hur hon skulle göra om hon ägde de där albumen. Hon har planerat att tända eld, skåla med rött vin och röka en prince light - sedan skulle hon vara fri. Fri från de bojor som håller henne kvar i osäkerhetens träsk. Eftersom att det inte skulle finnas kvar några bevis.

---------

Det finns en sorg inom henne som under åren vuxit sig stark och tagit över en del av hennes kropp, svärtat ner hennes själ och mörkat hennes tankar. Nog fanns det bevis trots att det mesta aldrig sipprade ut. Det var viktigt att hålla fasaden. Viktigt att allt var som vanligt. Hon ville att någon skulle förstå, men kunde inte förmå sig själv att uttrycka sin olycka.

Hon var rädd för att de skulle förstå att hon egentligen inte hade några kompisar, att hon var ful, svag och dum. Hon var övertygad om att illusionen skulle spricka om hon lättade sitt hjärta och att även de som var hennes familj skulle vända sig ifrån henne. Det var bättre att hålla masken och inte lämna ut för mycket detaljer. Men visst fanns där tecken att allt inte stod alldeles rätt till.

Missförstådd, skylla sig själv, förfördelad...
Finns det ens ett ord som heter så?
förföra...
fördelad...

Hon hatar ordet eftersom det har använts för att lägga skulden på henne, används för att skynda på processen i att förminska henne och hennes känslor. Och de inser inte att hon idag faktiskt inte litar på sina egna känslor och tankar utan mer litat på deras. Deras inverkan i hennes liv är stort men tar de ansvar för det? Men något har förändrats, nu är förtrollningen bruten och föräldrarnas fel och brister blev äckligt synliga. Hon känner sig kränkt, lurad och arg.








Så fruktansvärt arg.