Och när du står här, mittemot mig och ljuset som träffar pojken och reflekteras mot min näthinna tycks sudda ut alla konturer. Tycks upplösa linjerna. Ett diffust töcken. Som om min näring är ditt hat och din melankoli är precis som en nyfödd spindel. Det hinsides fyller mig med längtan och styrka.

Jag talar till mig själv:

Orgasmen är det enda ärliga tillstånd möjligt att förhålla sig till... Allt annat är lögn... Flugorna som förpestar luften är kanske benägna ett lidande i paritet med det barnen erfar när de pinar livet ur dem genom att avlägsna vingarna. Processen, att döda, påminner i alla fall mig om att födas. Vad vet jag?

Jag talar fortfarande till mig själv:

Skulle inte du vilja testa att riva upp magen och slita ut diamantaxiomet, dvs fostret bara en man kan bära, gräva ett hål med dina bara händer i dig själv -skrika i dina inälvors inälvor- kanske skulle trycket över bröstet lyssna bättre då. Ja, kanske det. Kanske det skulle gå att tro på att jag verkligen andas då. Av alla saker som existerar är kärlek det allra värsta. Orgasmen är det enda jag kan förhålla mig till.

(en kvinnoröst ljuder)

-Kära, du får inte vara så känslig.

PAUS