Älskling, jag vet inte hur du gör det, jag har ingen aning men på något vis så ger du mig precis det stöd jag behöver

Ett i det tysta men av bästa sort. Du ifrågasätter inte, du tränger inte in mig i något hörn med frågor som kräver svar..

du bara finns där, tyst men nära.

För några dagar sedan kändes det som om jag höll på att gå sönder, världen rasade över mina axlar igen..Mamma ringde mig och grät som ett sårat barn i luren.
Jag slets mellan viljan att ta en taxi hem till henne, hålla om henne, tala om för henne att hon är underbar, att jag älskar henne och viljan att bara be henne att hålla sig borta från mig, säga att hennes ord gör mig illa och att jag klarar mig bättre utan..

Då satt du bredvid mig i soffan, strök undan mitt hår från mitt ansikte och bara fanns där utan att pressa mig till att prata.

Jag undrar hur du på så kort tid kunnat lära dig hur jag fungerar?

Jag tror, att om du började pressa mig med frågor så skulle jag dra mig undan. Vissa saker kan jag inte prata om.. Vissa saker kommer när de kommer som du säkert lagt märke till..

små små välbehövliga portioner av öppenhet gentemot dig i lättsam ton.
Lättsamt men viktig. Oerhört viktigt och svårt även om jag bagatelliserar och ler medan jag uttalar orden.

Jag vet inte hur du lyckas, men på något vis så har du fått mig att börja känna trygghet tillsammans med dig och för det så älskar jag dig.