- Mamma, sitt stilla, du får inte kika!

En kommentar som får mig ännu mer nyfiken, men jag tittar snällt bort mot fönstret, ser ut mot den grå himlen och regnet. Något känns på min underarm, min son ritar på mig. Tittar efter lite snabbt med resultatet att han protesterar högt och formligen vänder bort mitt ansikte.

Måste hålla mig för skratt, bara måste, men leendet i mungipan och glittret i ögonen röjer mig stort, denna unge får mig bara att le. Det killas lite när han ritar.

- Nu får du titta!!

Nyfiket ser jag på min underarm och upptäcker en ruta ritad med glittrig grön penna.

- Oj, vad har du gjort där? frågar jag.

- Ett fönster säger han hemlighetsfullt.

- Vad ska man göra med det fönstret?

- Titta ut genom.

- Vad ser man där då?

- Stora farliga träd!

- Ojoj!! Inte trodde jag träd var farliga, dom kan man ju klättra i och ibland luta sig mot och pilla lite på barken sådär när det är en fin dag och man vill göra sånt.

- Nej, jag skojar bara, det är en trädgård fylld med potatis och morötter och jordgubbar och sånt.

Jag ler och tycker han är det sötaste i världen, det är mycket tankar som rör sig i det pojkhuvudet. Får det bevisat gång på gång och mitt hjärta sväller över alla bredder varje gång det händer.

Nu glittrar det till i hans ögon en gång till och han börjar skriva något bredvid fönstret som redan är där och jag blir strängt uppmanad att titta bort tills han är färdig.

När han är klar med sitt ser jag på min arm och läser i de knaggliga sexårsbokstäverna den finaste lilla kärleksförklaring man kan få.

Ett grönt och glittrigt litet hjärta ritat av en barnhand och orden: DU ÄR FIN

Tårar glittrar i min ögonvrå, se där fick han mig igen på fall, och jag kramar om honom medans han kiknar av skratt.

Han kan konsten att öppna fönstret till mitt hjärta.