080612
Kära dagboken

Jag kom precis hem från sjukhuset. Åkte taxi. Jag minns fortfarande inte vad jag heter, och när jag kollade mig i spegeln upptäckte jag märkliga ärr precis vid mina tinningar som inte kan ha kommit från min kollision med handfatet... vad var det egentligen de gjorde med mig, kvinnan med den märkliga accenten och den andre med kanylen... Jag känner mig förvirrad och obehagligt tom på ett vis jag inte varit med om tidigare, det känns som om en del av mig saknas...som om jag var mentalt amputerad.

Jag fick vätskefylld burk med mig hem, de sa att de var järnbitar, men jag förstod ju att det var järntabletter hon menade, det är ju inte så lätt för dom, invandrarna, med språket alltså. Jag sa ingenting, påpekade inte hennes felsägning utan log bara artigt. Så snäll har jag alltid varit, det har nog med min stränga uppfostran att göra... Hur som helst, jag tycker dock att det är lite märkligt att tabletterna ligger i vatten, de brukar ju vara små, runda och ligga i en tom plastburk, inte korvformade och slemmiga som de här, men, men... det är så mycket man inte vet här i världen, det ska väl vara så nu för tiden. Jag ska ta en tablett och gå och lägga mig snart. Hoppas att biverkningarna från alvedonen har försvunnit till i morgon så jag kan knyta skorna själv och ta en promenad.