Hon sveper sin dova klädnad ett varv
Lämnar kvällens älskare åt sidan
Hans hud lyser blekt och rivmärkt,
ett bortglömt offer av blodad tand

-\"Syster\"
en hälsning viskas fram till månskärvan
där hon vandrar över våra bakgårdar
och minns en svunnen tid av liv

Hoppets alla döttrar och söner,
hon har begravt dem en efter en
Virvlande vackra i sin dödsdans
Hon vet för väl; inget varar för evigt

Ett eko i mörkret, en skugga i dagsljus
Barfota, hon rör sig genom natten
Törnfåglarnas skri lyser hennes väg
Och aldrig har längtan varit större än då